- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 6 (1903) /
183

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - En vinterfärd i Mindre Asien. För Varia af Alexis Kuylenstierna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tungomål och dricka vin i ett hemskt
ruckel, som för namnet Grand Hotel
Anatolie de Karahissar. Men den mörka
turkstaden sofver därutanför, grupperad
kring den ljusblå konaken. Redan
Ka-rahissars läge är underbart. Staden
ligger utbredd vid foten af tre lodräta,
svarta, skrofliga klippkäglor.
Karahissar betyder den svarta borgen och, med
tillnamnet Afiun, den, där det växer
opium. Uppe på den högsta
klippspetsen ligger den gamla borgen, ett
ömnäste, oåtkomligt för världen, ett
tillhåll fordom för någon af Karamaniens
stolta beyer, som föraktade paschan
där nere på slätten. Nu har man
huggit trappor i bärget, och däruppe i
borgen vandra turkiska redifsoldater i
trasiga uniformer.

Nere på Grand Hotel Anatolie de
Karahissar förklarade värden att
järnvägen från Eskischehir öfver Karahissar
till Akschehir sedan fjorton dagar vore
öppnad för trafik, och att jag således
kunde komma till Akschehir på tåget
och först därifrån behöfde fortsätta till
häst eller i vagn. Men jag förvånade
krogvärden — ty annat än en
ofantlig krog var hotellet ej — och hans
sjungande gäster dessutom. Jag
ämnade, sade jag, fortsätta med Achmed
i vagn, eller, om han ville vända om
hem, med den han utsåge till sin
efterträdare. Med en sådan herre, sade
Achmed, skulle jag kunna åka till det
stora Konia, men jag längtar efter
mitt hus. Jag har anmodat en af mina
vänner att föra dig till Akschehir och
där öfverlämna dig till en af sina
vänner. Måtte Allah beskydda dig
frenghi — och då jag gaf honom en
blank medschidié — måtte profeten
gifva dig af sin visdom.

Efter tre dars färd öfver genomvåta
slätter äro vi i Akschehir, den hvita
staden, som sannerligen då åtminstone
gjorde skäl för sitt namn. Akschehir
är en turkstad, en af de mest typiska
turkstäder man kan få se,
samman-gyttrad och full med märkvärdiga trä-

kåkar af alla möjliga fasoner. Staden
ligger sammanträngd vid foten af eller
rättare sagdt på sluttningen af ett högt
bärg, som nu ännu i Mars var
krit-hvitt af snö, ja hela staden var trots
smutsen krithvit. Äfven Akschehir har
på grund af jämvägsbyggandet blifvit
en äfventyrarstad, där järnvägsbyggare
af gud vet hvilka nationer,
allesammans talande ett slags turca-franca,
slagit sig ned på primitiva hotell med
glänsande granna namn.

Så fanns här ett Hotel de Paris et
de Stamboul, ett röfvarnäste, där man
drack dåligt anatoliskt vin vid omålade
träbord. Här råkade jag ut för den
turkiska rättvisan i form af en
polislöjtnant, som begärde mitt teskeré, det
vill säga mitt turkiska inlandspass. Ja
här är det, kanske det här papperet
också passar, sade jag, och kastade fram
en skrifvelse från den gamla Kiamil i
Smyrna till hans lika gamla vän Ali
Kemal i Konia. Hvad befaller min
herre, sade polismannen, med en
vörd-nadsfull bugning? Ridhästar tills i
morgon. De skola komma. Måtte
Allah taga ers nåd i sitt hägn. Dagen
därpå kommo också två ridhästar och
en ung man vid namn Selim, som fått
i uppdrag af paschan själf att föra mig
till Konia öfver Ilgiin. Och paschan
räknade ej för rof att sända ned en af
sina officerare för att åse mitt aftåg.
Detta blef ståtligt nog, men väglaget
var så lagom ståtligt. Paschan af
Akschehir hade byggt en chaussé, men
olyckligtvis kommit på den idén att
makadamisera densamma. Det vill säga
han hade till öfverflöd besått
densamma med skarpa stenflisor så att
ingen vågade använda den som
trafikled. Där stod således den ståtliga
chaussén obegagnad och förföll så
småningom, under det att den stora
strömmen af resande släpade sig fram öfver
de leriga åkrarne. En bedröflig färd
blef den denna Ilgiinfård. Rägnet flöt
i strömmar, de leriga röda åkrarne
voro bottenlösa som träsk, hästame

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free