Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - En vinterfärd i Mindre Asien. För Varia af Alexis Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFICN KAR A HI SS.F.R-KOROEN.
fastnade oupphörligt och nära nog för
hvart tionde steg måste vi stiga af och
befria deras hofvar från lera. Men
framåt gick det i alla fall och de gamla
hvitskäggiga turkame i byame nickade
åt oss och sade, se där en demir jolu
effendi det vill säga en jämvägsherre.
Jämvägame äro populära i Anatolien
det märker man snart. De gamla
vänliga turkarne ha märkt, att de föra
välstånd med sig, och fröjda sig åt att
sitta stilla och se på lokomotivets hvita
rök.
Ingenting finns i hela Anatolien som
går upp mot Ilglin — åtminstone
sådant som det då var. Det var ett
rent otroligt hål. En by eller en stad
eller ett stycke af bådadera, massor af
kyffen och trasor och ett stycke
ka-ravanserai. omändradt till hotell, där
man bor vägg om vägg med åsnor
och hästar, alltsammans kastadt huller
om buller. Termometern stod på
fryspunkten den dag vi kommo till Ilglin
och det vållade ej häller litet svårighet
att hålla dräglig temperatur inne i det
gamla karavanseraiet, hvars både väggar
och tak voro gistna. Men värden — en
fransman från Senegal — fann på råd.
Han tillvärkade kaminer. I hvarje
rum uppsattes ett afskuret järnrör, i
hvilket det eldades med sura trärötter
med den påföljd, att rummen blefvo i det
närmaste obeboeliga. Men
nere i karavanseraiets
krogsal, där fördes ett
häjdlöst lif hela natten.
Där funnos massor af
italienare, två ungrare,
några tyskar, ett par
fransmän och jag, och
vi sjöngo natten i ända
unisont visor på alla
världens språk, drucko otaliga
glas rödvin och mastix
och voro frampå
morgonen alla bröder och lika
goda äfventyrare. Så
klockan sex ett sista glas
cider, till häst och i hällande
rägn ut öfver de leriga slätterna på väg
till Konia. Denna natt skulle vi sofva
i Ermen i chan. Då vi frampå efter
middagen kommo dit uttröttade,
genomvåta, smutsiga och hungriga visade det
sig att chansens enda stora sal var full
med folk. Där låg en gammal — myc
ket gammal — jtis baschi — kapten —
med tjugu man, och ett trettiotal
turkar af rätt blandade samhällsklasser,
men alla värdiga och allvarliga, alla
tysta. Dessutom sofvo de desta. Det
var midt i fastemånaden — ramasan —
då man ej får äta före solnedgången och
därför måste sofva så mycket som
möjligt. Trångt var där på golfvet, där vi
skulle ligga, och sedan jag inkvarterat
mig mellan tvänne gråskägg, började
de spela kort på min mage, anseende
det spelbord, Allah sålunda skänkt dem,
synnerligen kärkomraet. Och då det
kraftiga dunkandet med korten dels
skrämde lopporna, dels förjagade
känslan af hunger, hade jag intet att
invända. I stället somnade jag midt
under spelet och vaknade först vid att
en af de turkiska soldaterna, hållande
en lykta i handen, ruskade mig
tämligen omildt. Vakna frenghi, nu skola
vi äta. Ja hvad var att göra däråt?
1’nder ramasan äter man om nättema,
och som ensam frenghi bland endast
turkar fick jag väl foga mig. I en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
