Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - En botgörare. Af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ser närmre på honom har han fläckar
både på pannan, den stubbiga, orakade
hakan, på knäna och där och hvar
på rocken.
Han märker min granskning, han
ler ett smått hånfullt, öfverlägset leende
och anmärker:
— Du tycker kanhända, att jag ser
litet besynnerlig ut —––––-.
Och innan jag hunnit komma med
något lämpligt svar, fortsätter han:
— Det är inte alla, som veta hvad
det vill säga att vandra omkring i
säck och asko, att sticka en knif
genom själen och vrida rundt den i det
röda såret.
Jag greps af det sällsamma och
fängslande i situationen, och innan
jag hunnit ge mig tid till någon
närmare reflektion hade jag bjudit honom
upp till mig att prata bort en stund
vid något lämpligt dryckjom.
Vi vandrade således upp de fyra
trapporna och trädde in i det högst
upp belägna lilla rum, där jag på den
tiden hade min varelse. Porter och
pilsner är en god dryck i synnerhet
vid en viss tid på dygnet, och då vi
tömt ett kvantum af den läskande
blandningen ägnade vi oss till en
början åt den vida utsikten, som
sannerligen ej var att förakta.
Det var ett egendomligt, mystiskt
färgspel. Himlen hängde djupt
mörkblå med en och annan stjärnas bleka,
försvinnande blink, men öfver
hyreskasernernas långa väggar därnere,
sväf-vade ett intensivt grönt skimmer,
skiftande i alla nyanser, från eklöfvets
mörkaste klorofyll till den kalla, spröda
glansen i ett nysågadt isblock. Här
och där tändes en blixt af
morgonljuset mot rutorna, men på de flesta
ställen stirrade de fram ur de
grönly-sande väggarna, som rader af stora,
svarta, tandlösa gap.
Tysta och öde sträckte sig gatornas
rännor därnere, längst upp mot norr
glimmade en stålblank strimma af
Brunnsviken och därbortom mörknade
skogens rand.
I rummet härskade en spöklik,
blå-aktig dager, i hvilken hvarje det
minsta föremål tycktes växa till fantastisk
storlek och form. Som långa hvita
skyar hängde gardinerna ned, och i
fönsterkarmen bortom skriibordet stod
en Azalea, fullastad med sina röda
blommor.
Min följeslagare hade sjunkit ned i
soffan, och med händerna slött
korslagda öfver knät stirrade han
drömmande och melankoliskt framför sig.
Jag betraktade honom en stund tigande
från sidan. Det var en aflång, bakåt
något utspringande hufvudskål,
kortklippt, borstigt, ljust hår, en låg panna,
men med utpräglade knölar öfver
ögonbrynen, en ful, bred näsa, s^mt en
cynisk mun, hvars vemodiga drag
doldes af ett par nedhängande, rödaktiga
mustascher.
Plötsligt fattade han sitt glas, tömde
det i ett drag, och så började han
med rynkade ögonbryn och hätsk
stämma, precis som han blifvit
förolämpad i sina innersta hjärterötter:
— Du stirrar på mig därför att jag
är smutsig om händerna, därför att
jag stungit naglarna i vår moders
kropp. Har du kännt hur det känns
att tro sig vara konstnär och nödgas
brottas med en här af motiv, utan att
kunna besluta sig för hvil ka man skall
strypa eller välsigna. Jag stod och
kladdade på ett landskap i morse. Det
var ett ganska vanligt, sörmländskt
motiv med kullar, klippor, fält och
vikande skogsbryn, Jag hade skisserat
upp det för ett par somrar sedan, men
det blef mig omöjligt att ur minnet
sätta mig in i den ursprungliga
stämningen. Det hela blef stiliseradt och
overkligt, och jag sade till mig själf.*
Du kan likagärna måla Arkadien som
Sörmland, det blir precis lika bra.
Och innan jag visste ordet af hade
jag fått den förut så matta och
intetsägande himlen att brinna i sagolik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
