Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - De båda tiggarne. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det tog en läng stund innan denna
lyckades fatta hvad meningen med detta
var, men när det ändtligen blef klart
för honom, att han oväntadt lått en
medtäflare började orden forsa öfver
hans läppar. Halfva dagen flödade
hans svada, som förbittringen
oupphörligt gaf ny fart, då andedrägten
hotade att tryta. Till slut orkade
Fran-cesco ej säga mer och han förstod att
det ej heller skulle tjäna till något.
I tyst raseri sjönk han ihop på sin
plats och stirrade rätt in i den andres
ansikte.
Där fanns just ingenting att se.
Dragen voro kantiga och ojämna liksom
skurna i kvistigt trä, underkäken
hängde slappt ned, den ena ögonhålan var
tom och under en bedröflig ruin af
en hatt hvälfde 9ig en trång, buglig
panna, som blott antydde hårdnackad
envishet. Men hvad som förargade
Francesco mest var, att nykomlingen
egde ett lyte, hans ena ben var
nämligen amputeradt ofvanför knäet och
ersatt med en knölig olivgren, hvars
järndoppsko rasslade mot golfvet vid
hvaije rörelse.
Francesco betraktade trästumpen och
den tomma ögonhålan och insåg att
med-täflaren skulle blifva farlig. Vreden,
som tröttheten jagat på flykten kom
tillbaka, och han började på nytt
bombardera sin granne med smädelser.
— Jag har kyrkoherdens tillstånd
att sitta här, passade den andre på
att säga, när Francescos nödgades göra
ett uppehåll för att hämta andan. —
Santa Maria är för resten en så stor
kyrka, att två mycket väl få rum vid
dess dörr. Och du förlorar endast på
att skymfa mig, af alla förbigående
hafva tre redan gifvit mig hvar sin
soldo, men dig skänkte de intet, ty
vreden talar ur dina ögon liksom den
lägger de bittra meningame på din
tunga.
Francesco visste nog, att
nykomlingens ord innehöllo en viss sanning,
han hade gifvit akt på, hur de tre
mynten efter hvarandra fallit i den
andras utsträckta hand, medan alla
skyndat förbi honom själf. Och ehuru
hans förbittring ökades ännu mer
där-af var han likväl tillräckligt klok att
tystna. Dessutom blef det
meningslöst att gräla på en karl, som
erhållit tillåtelse att tigga vid samma
kyrkdörr. Han kanske rent utaf
skadade sig själf därmed och ådrog sig
madonnans straffdom och hvad värre
var presterskapets misshag. Francesco
tvingade sig att tiga, men ännu var
hans raseri så stort, att han ej kunde
gnälla sitt vanliga: »mori fame»
tillräckligt öfvertygande och icke en enda
soldo föll i hans hatt före
eftermiddagen. För att sysselsätta sig med
något drog han fram sitt gamla radband
och började mekaniskt tumma det.
Han hade icke hunnit sluta sitt
andra »pater noster» förrän en kvinna,
och sådana gifva ju sällan eller aldrig
något åt tiggare, slängde ett mynt åt
honom, och Francesco blef med ens
lätt om hjärtat. Det var i hans ögon
ett tydligt bevis på madonnans
särskilda nåd och han sneglade
skadeglad bort till nykomlingen för att se,
ifall denne gifvit akt på hans tur.
Den andre tycktes emellertid ej hafva
märkt något, och Fransesco, som trodde
hans likgiltighet vara tillgjord,
mumlade förebrående en hel del om
högmodets svåra och fördömliga synd.
Sedan bad han samvetsgrannt tio
»pater noster» till slut och lutade sig
jämförelsevis belåten mot kyrkväggen,
madonnan under hvars särskilda beskydd
han ansåg sig stå, hade ej öfvergifvit
honom, fastän hon tillåtit något af
helgonen att sända denne besvärlige
medtäflare för att pröfva hans
mostånds-kraft. Nå han böjde sig väl för det
oundvikliga, men samtidigt funderade
han på ett sätt att aflägsna
konkurrenten, ehuru han ansåg det bäst att
denna dag öfva sig i tålamodets stora
och välsignelsebringande dygd.
Under tiden iakttog han den andre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
