Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - De båda tiggarne. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter som dagarne gingo, och hvar
gång Giuseppe erhöll en allmosa
brummade han argt eller kved af smärta.
Och hur ofta det än inträffade, sade
Giuseppe alltid i lugn och bestämd ton.
— Jag är bättre kristen än du,
mycket bättre.
— Visa det då genom att gifva mig
den där soldon, utropade Francesco
en dag. — Du sitter närmare trappan
och har redan fått två mer än jag.
Men så god kristen var Giuseppe
ej. Han betraktade det för öfrigtsom
en mindre vanlig nåd, att just den
slanten fallit i hans hatt och ville ej
förtöma Madonnan med att skänka
den till en yrkesbröder.
Francesco gnatade hela dagen och
på kvällen bad han riktigt innerligt,
att Madonnan skulle gifva honom ett
säkert tecken, ifall han fortfarande
ägde hennes bevågenhet. Och för att
vara viss om ett snabbt afgörande
hotade han, att så vida ingenting snart
skedde, öfvergifva henne och skaffa sig
en annan skyddspatronessa. Och se
hans bestämda uppträdande medförde
verkan, ty nästa dag kom ej Giuseppe
till kyrkan.
Francesco var så glad däråt, att han
lät de flesta kyrkbesökare slippa förbi
sig oantastade, och när Giuseppe icke
visat sig på fyra dagar, blef han
öf-vertygad, att Madonnan ej skulle
tilllåta honom återvända mera. Han
tackade varmt och uppriktigt för den nåd
som blifvit honom bevisad, och när
Giuseppe ej heller infann sig följande
morgon, var han säker på sin sak.
— Nu är den gamle räfven död, tänkte
han och skrynklorna kring den
tandlösa munnen bildade ett enda leende,
medan de rinnande ögonen strålade.
Denna afton ansåg han det emellertid
onödigt att anstränga sina stela ben
med några knäböjningar framme i
koret, Madonnan hade förstått och
bön-hört och följaktligen fick hon tillsvidare
nöja sig med en förtrolig nick på
af-stånd.
En hel vecka hade förflutit, då
Gin-seppe ånyo dök upp. Han hostade
svårt och såg så eländig ut, att
Fran-cesco undrade, hur han orkade hålla
sig uppe äfven med hjälp af den krycka
han skaffat sig.
— Jag har icke ätit något på två
dygn, pustade Giuseppe mellan ett par
hostattacker — och fastän jag är sjuk
och det hällregnar, har jag likväl
släpat mig hit i dag.
Det hade varit bättre om du
stannat i din bädd, menade Francesco.
Han var ännu för häpen öfver
återseendet att kunna falla in i sin
vanliga ton.
— Jag äger ingen bädd, jag ligger
på bara stengolfvet.
— Därför skola helgonen hålla dig
räkning på den yttersta dagen. Men
om du är så sjuk, som du säger, borde
du väl sändt bud till en
barmhärtighetsinrättning.
— Jag har ingen att skicka och
dessutom vill jag själf förtjäna mitt
uppehälle på hederligt sätt. Och
barm-härtighetsansteltarna föraktar jag. Där
göra de en blott frisk och vilja sedan
att man skall arbeta. — Och han
suckade djupt öfver den förvända
uppfattning de mot kyrkan fiendtliga
myndigheterna hyste om barmhärtigheten
och dylikt.
— Ja världen är ond och elak,
med-gaf Francesco, som i denna punkt
delade sin trätobroders åsigt. — Men
du är icke det minsta bättre, tillade
han. Och han ämnade fortsätta på
samma sätt, dä något föll honom in.
Han hade gjort sina iakttagelser de
år, han setat utanför Santa Marias
kyrkdörr och han visste, att
religions-behofvet var beroende af väderleken,
en sådan dag som denna höllo alla
sig inomhus. Giuseppe skulle
antagligen ej få en centesimi en gång utaf
det enkla skälet att inga gingo i
kyrkan. Francesco skrattade skadegladt
däråt, fastän också hans egna utsikter
minskades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
