Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - De båda tiggarne. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Halfva dagen kröp långsamt bort,
under det Giuseppe hostade och frös
i sina våta trasor, och Francesco log
i mjugg. Hans uträkning visade sig
riktig, inga andra än ett par tarfligt
klädda kvinnor hade besökt kyrkan
mellan regnskurarne. Hungern, som
grumlade hans utskiljning hade drifvit
Giuseppe att sträcka fram handen mot
dem, men de hade skyndat förbi utan
att vilja se.
Giuseppe sjönk mer och mer ihop
på sin stol och hans öga syntes
slock-nadt. Ibland harklade han till liksom för
att säga något åt Francesco, men strax
efteråt bet han ihop käkarne och
tvingade sig att tiga. Francesco iakttog
den andre och elakheten, som skärpte
hans förslöade sinnen, lät honom ana
att en hård strid utkämpades inom
Giuseppe. När middagstimman slagit
och denne ej erhållit något, förmådde
han ej längre tiga utan vände sig mot
Francesco och började brådskande:
— Det bränner som eld i min kropp.
Stundom är jag yr som af för mycket
vin, ibland vill jag falla från stolen
af mattighet. För guds barmhärtighets
skull gif mig något att äta!
Francesco blef så förvånad, att han
ej svarade på en lång stund.
— Jag har aldrig hört maken,
kno-tade han slutligen — tigga af en
tiggare, du är galen.
— Kanhända! Åh broder, jag är
nära döden, räck mig din hand eller
blott ett finger och säg, att du
tillgif-ver mig alla de onda orden, men skänk
mig något att stilla min hunger med.
— Du kan ju gå till bagaren på
Via della Paglia, han har färskt bröd i
öfverflöd.
— Jag orkar ej hålla mig upprätt.
— Han gjorde ett matt försök att resa
sig men sjönk åter ned och förblef
sittande.
— Är det verkligen så illa däran
med dig?
Giuseppe svarade icke, han hade
fallit ihop på stolen och satt där med
hängande armar och hakan mot bröstet,
men i hans öga brann ett outsläckligt
hat mot den andre, ty han hade ej
misstagit sig på det glada tonfallet i
hans stämma.
Så sutto de båda gubbame midt
emot hvarandra och den enes
bitterhet växte med hans hjälplöshet, och
den andres glädje sprang i kapp med
hans förhoppningar.
— Madonnan har bönhört mig, jag
ser det, mumlade Francesco och
tummade ifrigt sitt radband liksom för alt
påskynda den oundvikliga
upplösningen. *
— Det är ute med mig, tänkte
Giuseppe — måtte blott helgonen gifva
mig styrka att hämnas på honom där.
Men jag vill ej slå honom i hufvudet
med kryckan, då skulle jag blott
tillfoga honom ett sår och tack vare det
skall man gifva honom dubbelt mer
än vanligt.
Plötsligt vände Francesco sig utåt
torget, han hade hört ljudet af steg
helt nära. Och när han såg efter,
upptäckte han en främling, som gick
mot kyrkan. Giuseppe hade följt
riktningen af hans blick och hoppet
tändes på nytt i hans slocknade öga.
Men så blixtrade det till däri och
samlande all sin styrka sade han högt.
— En förbannad kättare.
Francesco vred sig oroligt. Det var
ej gärna möjligt att misstaga sig,
mannen, som gick uppför trappstegen var
en turist, hans ljusa helskägg,
glasögonen och den i rödt bundna boken,
hvilken stack upp ur hans rockficka,
voro säkra kännetecken därpå.
Främlingen kastade en likgiltig blick
på de nära nog utplånade
väggmål-ningarne och styrde sedan kurs mot
ingångsdörren. Han hade märkt de
båda tiggarne och trädde högra
handen i motsvarande ficka för att söka
ett mynt. Francesco höll redan
dörr-förhänget åt sidan, utsikten att erhålla
en slant förmådde han ej motstå och
dessutom skulle han lätt lyckas öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
