Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Glädjens sociala betydelse. Föredrag af professor Gabriel Tarde. (Ur »La Revue Bleue»). Öfversättning af P—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deliga kraxanden eller sätta sig ned
längs stranden af floden för att släcka
sin törst och svalka sig på samma gång.
Vi återfinna liknande företeelser hos
vildarne. De äro utsatta för svåra
lidanden, men de förlusta sig också
grundligen. Vid somliga tillfällen dansa
de natten igenom, och på viktiga
årsdagar sluta de ej sången och dansen,
förrän de störta af utmattning och
glädje. Kanske är det i dessa
ursprungliga sånger och danser samt i
de kroppsställningar, hvilka beledsagade
dem, som man har att söka upphofvet
till de sköna konsterna.
Forntidens och medeltidens
civiliserade folk röjde samma behof af lekar och
nöjen — låtom oss tillägga af festliga
förplägningar — och gåfvo likaledes
på mångahanda sätt uttryck åt sin
känsla af glädje. Hvaije
anmärkningsvärd händelse firades med en fest, och
denna fest visade benägenhet att
återkomma periodiskt liksom kongresserna
nu för tiden, hvilka hastigt nog
utveckla sig — jag vill icke säga, att
det sker till det sämre — i samkväm
och festmåltider. Och sålunda hafva
alltigenom de olika kulturepokerna
(den grekiska, den romerska, den kristna
medeltidens kultur) festernas antal
oupphörligt ökats, ty tendensen har snarare
varit att uppfinna nya än att utbyta
förut befintliga högtider mot andra,
ända till dess hvilodagarne gjorde ett
sådant intrång på arbetstiden, att en
reaktion blef oundviklig. Detta är
historiens lag, om det finns
lagbundenhet i historiens gång. Under forntiden
hade man i Tarentum flere högtids- än
arbetsdagar. Och i Rom mot slutet
af kejsardömet använde folket mer än
en tredjedel af året till beskådande af
spelen på cirkus och
teaterföreställningar af allehanda slag. Från Homeri
dagar till Pericles, från Romulus till
Diocletianus, från den äldsta kristna
kyrkan till fram emot reformationen,
kan man säga, att festernas antal varit
i ständigt tilltagande.
Man började med att fira
regelbundet återkommande företeelser i naturen
eller hemlifvet — vårens ankomst,
månskiftena, skördetiden, vinbärgningen,
barnens födelse, årsdagar till minne af
timade händelser inom familjen. Och
jämte dessa förlustelser af privat natur
tillkommo högtidligheter, hvari en stad
eller ett helt folk tog del — religiösa
processioner, militära revyer, borgerliga
fester till åminnelse af vunna segrar
och gudars eller hjältars bedrifter.
Före romerska kejsardömet hade
hvaije stad i Italien sina egna
ursprungliga nationalhögtider, mycket dika
hvarandra samt ofta brutala och äfven
blodiga. Tack vare romarae och det
grekiska inflytande, som gjorde sig
gällande öfverallt genom kejsardömet,
böljade dessa fester antaga en mildare
karaktär, närmade sig hvarandra och
dvilicerades så långt möjligt var. Därpå
kom kristendomen och utplånade i ett
enda drag dessa orena och ännu
grymma folknöjen. Men kristendomen
firade själf sina helgon och martyrer
först genom botöfningar och sedan, i
den mån matyrologien växte och
trosläran blef mera invecklad, genom
mångfaldiga högtider, så att de
ursprungliga botöfningame öfvergingo inom
kort till förlustelser, såsom aflatsfestema
i Bretagne, hvilka utvecklade sig till
orgier.
Folk måtte sammanträffa af hvilken
anledning som helst — för att göra
bot och bättring, begråta en afliden,
köpa och sälja, arbeta, slåss eller
öf-verlägga — det slutade alltid med
fest. Och det var icke bara i
Frankrike, som man sjöng och dansade vid
alla tillfällen. Själfva striden,
siaktningen i forna dagar före uppfinningen
af Krupps kanonerna, var för de
stål-klädde riddame ett nöje. De gingo
i krig som till en fest (se Froissart).
Ännu i dag afslutas vanligen en duell
med en finare déjeuner.
Mot slutet af den gamla monarkien
var det så fullt med helg- och hvilo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
