Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Stackars Maggi. Skiss af Gerda Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De unga flickorna hade glödritade och
målade alpstafvar, och de unga fruarna
ledde små spetsprydda barn vid
handen. Öfverallt ropade de: »I dag ha
vi haft det hett i sta’nl» eller »Du
har väl inte glömt?» Och männer och
bröder letade under hufvudbry i sina
fickor och räknade sina kolli.
Nigande jungfrur och halfvuxna
pojkar fingo sedan öfvertaga
ammunitionen, och familjerna vandrade bort på
den släta landsvägen till sina
söndags-klädda villor. De små barnen
hoppade, de målade alpstafvarna viftade
kokett med sina sidenrosetter, och
fruarna höllo sina männer under armen.
Kanske det också hör till
sommartoaletten, tänkte Maggi.
Nu var bryggan nästan tom, och
hon måste gå ned, äfven hon. Allt
öfvermod försvann, och hon stod där
med sina saker i hand som en
bortkommen barnunge.
»Är det Margit?» frågade henne en
ung flicka med distinkt uttal.
»Ja», svarade Maggi blygt.
»Hjärtligt välkommen dål Jag är
Elisabeth».
De båda kusinerna gingo uppför
vägen, som kantades af villa vid villa.
Maggi höll på att säga, att hon trodde
hon gick i en modejournal eller en
handbok för »hur bör du tillbringa din
sommar?» Men hon tordes icke, ty
Elisabeth såg sträng och korrekt ut.
Men hvar bodde mostern? Hon skulle
ju bo med sina gamla ungkarlar till
inackorderingar, i ett besynnerligt
gammalt kråknäste?
Om en stund kommo de till en grön
grind i en hel urskog af syréner.
»Var så god och stig pål Här är
det du skall bo», sade Elisabeth och
höll upp grinden för Maggi.
Ett stort, förfallet trähus såg hon
därinne under väldiga, gamla lindar,
n långt beundrande ol var
hen-1 c uppriktiga suck. Dagern
n var starkt fargad grön,
sjön glittrade mellan stammarna, och
i gräset lyste röda krassablommor.
Länge hann hon dock icke
rekogno-scera terrängen, ty på verandatrappan
stod mostern med smala, kisande
ögon-strimmor och ett stort, hvitt
hushllls-förkläde öfver sin proportionerliga figur,
färdig att välkomna henne. Maggi neg
och hälsade och blef tagen i famn och
kysst på kinden. Och till svar på
mosterns oförställda glädje öfver att se
sin systerdotter försökte hon
åstadkomma det mest kärleksfulla uttryck
hon kunde. Plirande och mysande
granskade denna hennes kläder och
person, så Maggi undrade: Hur mycket
vet hon mån tro om mig och Knut?
Något ha de allt skrifvit om oss
hemma.
»Herre Jessus! Frun! Frun!» De
mest förtviflade rop trängde ut från
huset.
Och moster Carolina fick som en
elektrisk stöt. Det glädjestrålande
ansiktet lades i tusen grymma veck, och
med energiskt hopknipna läppar
skyndade hon in.
»Jo, nu var det steken och Amanda.
De pigorna! De, pigorna 1» urskuldade
Elisabeth med en humoristisk blick, ty
hon skämdes.
Och Maggi tänkte lättad, att kusinen
var kanske inte fullt så precis som
hon såg ut. När hon med Elisabeth
gick förbi köket för att gå upp på
sitt rum, passade hon på att kasta
en blick in genom den halföppna
dörren.
Där stod Amanda obesväradt leende
och höll en tallrik åt mostern. En
sotig handduk hade hon som förkläde
öfver sin ljusröda yllekjol, och hennes
obrända lugg var lika så oordnad som
de gröna sidenrosetterna p& hennes
blus. Mostern låg på knä framför
ugnsluckan och skar bort de brända
bitarna från steken. Hon hade en
min, som om hon höll på att afrätta,
och alltjämt flödade talet ur hennes
mun som en aldrig sinande ström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
