Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Stackars Maggi. Skiss af Gerda Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flickan skulle väl i herrans frid ta
reson och lyda förståndigt och äldre
folks råd.
» Amanda 1 Aman dal» ropade hon
ljudligt, så fort köksdörren kom inom
synhåll, och andtruten kom hon ut i
köket. »Flicka, skynda dig och spring
och säg till herrarna 1 Och har du
maten i ordning? Och fröken också, glöm
inte det!»
Den ånyo påsatta, sotiga handduken
refs hastigt af Amandas kjol, och hon
rusade under sin matmors mest
skräckinjagande ögonkast besinningslöst ut
på gården för att se, om några af
herrarna sutto där. Men där fanns
ingen, och lika hufvudstupa rusade hon
in i huset igen och upp för trappan.
Kängorna hennes knarrade starkt, så
nog voro herrarna redan varskodda,
när deras dörrar öppnades och hon,
så mildt hennes högljudda stämma
förmådde, sade, att middagen var
serverad.
Äfven Maggi förstod, hvad som var
på förde, när Amanda till sist ref upp
hennes dörr och visade sig på tröskeln
med glada ögon, som försökte
uppfånga så mycket de kunde af hennes
utbredda kläder. Och hon följde
Elisabeth ned för trappan som en liten
rädd och lydig hund. Det var
förskräckligt detta. Så mycket främmande
folk. Hvarför hade hon inte fått stanna
kvar hemma?
Hon höll sig bakom Elisabeth under
stark hjärtklappning, men var likväl
tvungen att krypa fram, då hon pä
verandan presenterades för de fyra
församlade herrarna. Ingens namn hade
hon hört, och på ingen vågade hon se,
men hon kände, att de alla sägo på
hénne. Och de hade frågat henne
några vänliga frågor, som hon trodde
hon besvarat med »tackar bra». Hon
önskade sig långt borta, men blef i
stället ombedd att först af alla förse
sig vid smörgåsbordet.
Efter lyckligt slutad expedition drog
hon sig tillbaka längst bort på veran-
dan och märkte då, att köttbiten, hon
lyckats få med. var kalfkött, som var
det tråkigaste hon visste. Hon tänkte,
där hon stod, att något förskräckligare
kunde inte hända henne än att blifva
tilltalad och behöfva svara i denna
sömniga tystnad. Envist tittade hon
utåt ängen för att undvika all
anledning till samtal.
Herrarna vid smörgåsbordet
utbytte med långa mellanrum några
meddelanden om senaste telegrammema
från kriget. Mera lifligt föllo dock
deras yttranden, när de hunnit till
kaviaren och inmundigat första biten.
Och när fru Beckman bad sällskapet
taga plats, gick en välbehagets suck
öfver allas läppar.
Maggi satt mellan Elisabeth och den
herrn, som såg trefligast ut, tänkte hon
belåten.
Hon kunde icke låta bli att, när
alla talade, så hon trodde, ingen skulle
märka det, hviskande fråga kusinen,
hvad hennes andra bordsgranne hette.
»Ingenjör Krook», hviskade Elisabeth
tillbaka.
Men då hände sig inte bättre, än
att, när Maggi i detsamma skulle vända
sig om för att taga emot stekfatet,
samme ingenjör Krook bockade sig
med en skälm i ögat och sade:
»Så är mitt namn».
Och Maggi rodnade högt upp i
pannan.
Vänligt logo alla de litet äldre
herrarna mot den lilla flickan. Herr
Chru-sander, som var kontorist på fabriken,
log sitt huldaste leende, och hans blacka
ögon lyste upp, så mycket de kunde
genom sin weltschmerz. Han log, som
hvarje man ler, då han ser färgen på
en flickas kinder stiga och tänker: Så
bör en kvinna rodna. Äfven baron
von Silfverstolpe, den nyankomne
grosshandlaren från Göteborg, högrest och
businesslike, fick en nedlåtande glimt
i sina svärmiska ögon och ett svagt
leende öfver sina strängt slutna och af
spleen bleka läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
