Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - De stora naturkatastroferna. För Varia af A. E. T. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA NATURKATASTROFERNA
För VARIA af A. E. T. O.
T^\et förflutna året har varit iikt på
vulkaniska utbrott och
jordbäfnin-gar, hvilkas häftiga natur tydligen
visat, att jordens inre befunnit sig i en
ovanlig oro, så mycket mera
egendomlig, som det under de sista decennierna
rådt ett längre lugn hos de eruptiva
krafterna. De skräckfulla händelser,
hvilka inträffat i Schemaka, Audisjau,
Guatemala samt på Martinique äro
ännu i friskt minne, och skola troligen
scpt glömmas, då de på ett fasansfullt
sätt inristat året i den geologiska
vetenskapens annaler, endast seende sin
motsvarighet vid Pompejs eller
Lissabons förstöring.
Genom de inträffade olyckorna har
ej blott allmänhetens, utan äfven ännu
mer vetenskapsmännens
uppmärksamhet blifvit riktad på de spörsmål, som
dessa katastrofer framkasta, och har
därför under de sistlidna månaderna
en vidtgående undersökning af deras
orsaker blifvit utförd, lämnande en
stor del intressanta uppgifter om de
eruptiva krafternas verkningar. För
närvarande sysselsättas nästan alla
vetenskapliga sällskap och akademier
med detta ämne, som blifvit aktuellt,
och från flera håll inlöpa anteckningar
och berättelser, sammanförda af de
geologiska expeditioner, som utsändts
till de häijade trakterna, och särskildt
diskuteras frågan om dessa företeelsers
teori, samt möjligheten att i tid förutse
deras annalkande.
De vulkaniska fenomenens kraft och
våldsamma styrka hafva alltid förvånat
de lärde, och de hafva sökt uttänka
de mest olika teorier till deras
förklaring. En mängd hypoteser hafva
framkastats sedan äldsta tider, baserade på
den för tillfället rådande tidsandan och
vetenskapliga ståndpunkten, men det
hela har ända till våra dagar
förblif-vit ett problem, som trotsat forskanses
bemödanden. Det berättas ju äfven
att Empedokles, en gammal filosof, i
förtviflan öfver att ej kunna tolka dessa
företeelser, kastade sig i Etnas krater.
Under 1700-talet, encyklopedistemas
och upplysningens tidebvarf, då man
ville hafva en vetenskaplig förklaring
på allt, framställdes flera teorier, både
djärfva och sinnrika. Man antog t.
ex. att eruptionerna orsakades utaf
själfantändning af kol och svafvelkis i
jordens inre. En kemist åter påstod
att explosionerna framkallades genom
kemiska reaktioner utaf järn, svafvel
och vatten, hvilka ämnen vid
blandning blifva eldfängda, eller genom
antändning af kalium och natrium vid
beröring af vatten, en hel del andra
dylika hypoteser att förtiga.
Man insåg dock snart, att dessa
väldiga omstörtningar ej kunde hafva sin
orsak i kemiska processer, utan hade
större drifvande krafter, och slutligen
antog man, att det vore den i jordens
inre befintliga glödande massan, som
vid vissa tider utkastade öfverflödande
mängder, eller genom inre hvälfningar
sprängde den omgifvande jordskorpan.
En gammal stridsfråga ingrep äfven
vid dessa teoriers uppställande, emedan
de dåtida geologerna voro delade i
tvenne skarpt skilda läger, Plutonister
och Neptunister. De förra ansågo att
jorden skapats endast genom eldens
verkan och mineraliernas afsvalnande;
de senare åter påstodo att vattnet
spelat den största rollen, och att de stora
världshafven genom sin afkylande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
