Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Citteraturkräaika
ml
Troligen skall det sägas om denna
majmånads litteraturkrönika, att det är en
målning svart i svart. Men kritikern rår
verkligen icke därför, ty icke en enda af de
gedignare böcker, som våra bokförläggare
skickat mig inom skönlitteraturen, innehål’
ler annat än en dyster målning, ett hemskt
motiv, ett förhållande, som jag vill påpeka,
därför att det synes mig vara intressant
och högst karakteristiskt för tidslynnet.
Zolas, af en väldig apparat uppburna
roman Sanning (Albert Bonnier), har kanske
sin förnämsta betydelse ej så mycket som
litterär produkt men som ett socialt
evenemang, därför att det är ett sorgens rop,
som ibland öfvergår till ett hämdeskri af
förbittring mot kongregationema och Öfver
ett fördummadt Frankrike, ett förskrämdt
Frankrike, som ligger under makten af en
politisk och katolsk propaganda, som
verkar i mörkret, och förstår att med
ämbets-tillsättningens och vidskepelsens makt skaffa
sig väldet öfver själarna. Är detta det
Frankrike, som en gång kallades
revolutionens och sunda förnuftets? frågar sig
Zola, och denna en sanningskämpes med
harm blandade förvåning tar sig ett
rörande uttryck i dessa Mares förtvifiade ord:
>Det är förfärligt. Jag trodde mig känna
mitt land, och jag kände det icke».
Romanen är kanske alltför uttänjd, ja kanske
alltför didaktisk och pedagogisk. Men
man måste beundra, här som alltid,
diktarens kolossala konst att låta tvänne
kulturströmningens vågor, bryta sig mot
hvarandra — sanningen, upphöjd till system,
och lögnen, upphöjd till system. Hela
handlingen är en omsättning i annan form
af Dreyfusprocessens orättfärdighet,
bemödandet att afvända misstankarna från en
skyldig till en oskyldig, ett justitiemord
således. Och på den skyldiges sida står en
hel mängd af statens främste män, icke
därför att de alla äro medbrottsliga, men
därför att, när det gäller en af »deras»,
gäller det att offra enskilda betänkligheter
för den »stora sakens» skull. Och så kalla
de sig med gladt mod nationalister,
åberopande faran för Frankrike, om en ny
skandal komme i dagen, faran för
nationen, om misstroendet mot regeringen och
mot armén finge något stöd. Och
vidskepelsens vansinniga skräck griper folket,
gent emot juden Simon, likasom gent emot
juden Dreyfus. Och de stackars orättvist
förföljda och anklagade och brottslingen
själf? De påminna mig om ett hemskt
skådespel, jag såg härom dagen. Det var
en häst, som stod vid en trottoar med
frambenen fastbundna, och en bryggarkärra
kom i orätt spår och hotade krossa honom.
Och det ädla djuret med sin stora styrka
reste sig gnäggande, förtvifladt, med
dammande ögon, men dess styrka hjälpte
ingenting, den starka bojan om frambenen
var så listigt anbragt.
Härnäst må nämnas ett par böcker med
mycket af samma idéinnehåll som Zolas bok,
fast i helt annan omklädnad, som naturligt
är, de visa oss alla samhället som en osund
plantskola för feghet och rädd eftergifvenhet.
Det är Fredlösa historier af Joseph Conrad
(Wahlström & Widstrand) och Jacob
Was-sermans Moloch (Ljus* förlag). Den förra
är öfversatt af Karin Hirn och har
försetts med några korta inledande notiser af
den finska estetikem Yrjö Hirn, af hvilka
man får veta, att författaren är engelsk
kofferdikapten och därför också kunnat
välja sina historiers ämne och skådeplats
bland malajer och inom de tropiska
länderna, där ofta hjälten blir någon
äfven-tyrare, som, utstött från hembygden ge
nom någon ungdomsförseelse, söker spinna
sig en ny lifstråd inom totalt nya
förhållanden. Men trots det att några af dessa
problematiska och besynnerliga existenser
äro tecknade med de mest pittoreska drag
och med en stil, hvars originalitet ibland
verkar tryckande med sin öfverlastade
färgprakt, ger jag priset åt den novell, som
heter »Hemkomsten», och som tecknaren
engelsk, högst korrekt gentlemans
hemkomst en middag, då han finner en biljett
från sin fru, som kort och godt £er honom
underrättelsen om, att hon afvikit, med ett
ord, att han är en man, hvars hustru
förrymt honom. Det hör väl till något af det
mest gripande, man kan läsa, historien om
denne man, som för första gången står
inför en personlig passion och efter en
monolog af ursinnig vrede öfver att han, han
skall bli utsatt för en skandal, börjar känna
sitt eget lifs välordnade system vacklande,
som något kallt och liflöst, ja som ett
korrekthetens spökslott, där han vandrat
bland idel skuggor, talat idel tomma ord.
Och när han ser utöfver gatan, öfver de
långa raderna af eleganta hus, känner han
sig utan hållpunkt, han som nu är
öfver-gifven, som hemlös i hela världen. Det är
som om jorden öppnade sig för honom,
och hans lifs byggnad sammanstörtar, och
när hustrun kommer tillbaka och småning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
