Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB WASSERMAN.
om berättar honom, att hon ej fullföljt sin
flykt, att hon ej haft kraft och att hon nu
vill fortsätta sitt lif med honom som förut
utan att älska hvarken honom ej heller
någon annan, då fattas han af lifsleda just
vid denna tillvaro, som han nyss ansett
som den enda rätta. Han lämnar huset,
»och kom aldrig mer tillbaka».
Skildringens energi kan endast förläna
lifsverk-lighet åt denna med sagodiktarens konst
och spökstämning berättade psykologiska
dram, där man märker den inre
världsbranden och jordbäfningen, när för första
gången ett människohjärtas öga öppnas, då
världsvisheten framstår som fantom, medan
just hjärtats behof, kärlekens tro, framstå
som de rätta lifsvärdena.
Moloch är namnet på en ny roman af
Tysklands troligen för närvarande mest
lofvande unge författare, iuden T.
Wasser-mann. Det är ett högst intressant ämne,
som här behandlas, dock är det nästan
komiskt att kalla det ett ämne, Wasser*
mann skrifver nämligen med sitt hjärta så,
att det nästan blir ett fel att skrifva så, ty
stilen skälfver oafbrutet, precis som hos
Conrad, fargema dansa och darra, orden
blöda och skrika, stämningarna växla ibland
i ett kaotiskt virrvarr, ibland verka
människorna alldeles skugglikt och drömlikt,
ibland tillspetsa sig situationerna nästan
vansinnigt overkligt som feberfantasier, men
under det hela går en ström af en så
brusande ungdomsfeberstämning, att man ej
vet, hvad man gör mest, njuter eller lider,
beundrar eller ogillar. Det skulle knappt
kunna tänkas, att en författare, härstam
mande från ett nordiskt luftstreck, skulle
kunna ha en så förbluffande bildecrikedom
och plötslig gestaltningsförmåga. Denna
roman skulle mycket väl kunna erbjuda
stoff för tio romaner, men det
kalejdoskopiska i Wassermans konst är i alla fall
tröttande genom sitt öfvermått. Och det
är skada, ty det kan hända, att han aldrig
sätter sitt spår så djupt, som han eljes
skulle kunna göra i tidsmed vetandet.
Något litet mera lugn, ro och harmoni än här
är en af våra fordringar på lif och läsning.
Och innan han vunnit detta plus af
jämnmått, blir han knappast, hvad vi mena med
våra hjärtevänner bland författame.
Och likväl, som sagdt, ämnet är härligt
och storartadt, upprifvande, men
storståt-ligt. Det är en ung man, som genom en
besynnerlig uppfostran drifvits att bli
liksom utsprungen af naturens eget sköte,
med obändiga krafter, men sund, utan det
slags dröm och fantasi, som i
samhällsmedlemmens hopfiickade värld gör
intrycken sväfvande, skapar falska gudar,
sago-gestalter och fantomer af verkligheten.
Arnold är ett barn, för hvilken allt, hvad han
känner, är ett mds te, icke något ängsligt
kanhända, men ett lugnt, sorglöst måste,
som skall omsättas i handling. Och så
blir han vittne till den vidriga
rättskränk-ningen, att en judisk flicka blir bortförd till
ett kloster, blir instängd där, och
kvarhål-len där, fast alla myndigheter göra sina
slappa ansträngningar att befria henne.
»Vår makt räcker icke längre än till
kloster-murarna», tvingas ministern att erkänna.
All titanisk kraft hos Arnold reser sig, då
han slutligen inser, att det är hopplöst
detta. Först är han så förtroendefull och
förhoppningsfull. »Hur kan ni stå där
lugn, Elasser — det är flickans far — eller
sofva om natten. Är då inte er rätt
kejsarens rätt? Eller min rätt? Den är inte
till för att förtjänas, den äges. Och
rättvisan tillhör alla». Hvilka ord! De äro
solklara, som axiom, solklara genom hela
ungdomstrons solsken öfver lifvet. Och så
rustar sig Arnold till stridsman. Hur det
går, må boken själf berätta, det hvarken
kan eller bör här närmare utföras. Bland
alla dessa praktfulla beskrifningar må blott
anföras en enda, hur storstaden förefaller
denna sunda blick, staden med dess larm,
dess tomma spring, dess brådska »utan
högre ändamål», hela det grimaserande i
dess hus med de påklistrade skyltarna och
dess människor med deras jagande efter
vind. Det är en sammansnörande känsla,
när denna titan med sina allvarsamma ögon
för första gången erfar förvirringen och
vanmakten inför kulturens Babel: »Hans
röst föreföll honom liten, hans armar
maktlösa, hans föreställningar barnsliga».
»Melodin i hans inre klingade starkare än
någonsin, men den slukades af yttre larm».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
