Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Färjkarlen. Af Gabriele D’Annunzio. Från italienskan af Augusta Hagberg - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af det starka ljusskenet från
butikfönstren och kaféerna. Hon kände sig
yr i hufvudet, hon greps af fruktan.
Hvart tog hon vägen? Hvad ämnade
hon göra? Det förekom henne nästan
som om hon stode i begrepp att begå
ett brott, hon inbillade sig? att alla
tittade på henne, spionerade på henne,
gissade hennes hemlighet.
Ocjb då hon kom till markisens port,
vågade hon ej gå in. Hon gick
förbi, vände om och så förbi igen.
Slutligen gick hon genom porten och upp
för trapporna. I tamburen stannade
hon.
Inomhus rådde denna tysta liflighet,
hvarmed man omger en sjuk.
Tjä-narne smögo sig fram och tillbaka på
tåspetsarna. Man hviskade i
korridoren. En fllintskallig, svartklädd
herre passerade öfver salen, bugade
sig för donna Laura och gick ut.
— Hvar är markisinnan? frågade
donna Laura en betjänt.
Denne visade henne vördnadsfullt
in i ett annat rum och skyndade
sedan att anmäla henne.
Markisinnan kom. Hon var fetlagd
och gråhårig. ögonen voro fulla af
tårar. Hon öppnade armarna för
vännen, under det att rösten kväfdes af
snyftningar.
— Får jag gå in till honom?
frågade donna Laura efter en stund.
Hon måste göra våld på sig för att
ej darra på rösten.
— Kom, sade markisinnan.
De båda kvinnorna gingo
tillsammans in i den sjukes rum. Där rådde
halfskymning och luktade
medikamenter. Föremålen kastade stora,
fantastiska skuggor. Markis di
Fontanella smålog, då han blef varse donna
Laura.
— Tack, baronessa, sade han
sakta.
Den hand han räckte henne, var kall
och fuktig.
Plötsligt, som genom en kraftig
< viljeansträngning, tycktes han återfå
krafterna. Han talade om ett och
annat, lifligt, alldeles som om han varit
frisk.
Men donna Laura fäste på honom
en så brinnande, bönfallande blick, att
han förstod henne.
— Giovanna, vill du göra i ordning
dekokten, liksom i morse? sade han
till hustrun.
Markisinnan bad om ursäkt och
lämnade rummet utan att misstänka
något. I den rådande tystnaden
hördes ljudet af hennes steg så
småningom dö bort
Då lutade donna Laura sig ned
öfver den gamle, tog hans händer i sina
och fäste på honom en bedjande
blick.
— I Peuti.. . Luca .Marino... har
hustru och barn ... Sök inte upp
honom 1 Sök inte upp honom i
framstammade markisen, gripen afenplöts
lig oro, som kom hans pupiller att
vidgas. I Peuti... Luca Marino ...
gif dig inte tillkänna för honom 1
Markisinnan kom nu med
dekokten.
Donna Laura satte sig ned igen.
Den sjuke drack och för hvarje klunk
han drack, hördes ett gurglande läte i
halsen.
Så blef det alldeles tyst. Den sjuke
tycktes tyngas af sömnen; hans anlete
blef mera ihåligt, skuggorna under
ögonen, på kinderna och halsen
djupare, nästan svarta.
Donna Laura tog afsked af
väninnan och lämnade rummet sakta, med
återhållen andedräkt.
II.
Allt detta genomgick den gamla i
minnet, under det hon satt i bersån.
Hvarför skulle hon ej uppsöka sonen?
Hon kunde nog lägga band på sig,
hon skulle ej förråda sig. Hon ville
blott återse sitt barn, som hon en enda
dag, för många, många år sedan,
slutit i sina armar 1 Hade han växt?
Var han vacker? Hur såg han ut?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
