Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Färjkarlen. Af Gabriele D’Annunzio. Från italienskan af Augusta Hagberg - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men under det alla dessa frågor
trängde sig uppå henne, var det henne
omöjligt att tänka sig honom som
mognad man. Innerst i hennes
föreställning kvarstod alltjämt barnet, den
bilden undanträngde alla andra,
besegrade med sina klara och tydliga
konturer hvarje annan fantasibild, som
sökte att arbeta sig fram. Hon
reflekterade ej, förståndet fick ej tala.
Känslan af verkligheten fattades henne
i detta ögonblick.
— Jag måste se honom! Jag måste
se honom I upprepade hon för sig
själf.
Allt omkring henne var tyst!
Vinden böjde rosenbuskarna, hvilka,
sedan väderilen gått förbi, långsamt
höjde sig igen. Vattenstrålarna glänste
likt värjspetsar bakom grönskan.
Donna Laura satt nägra ögonblick
och lyssnade. I afgörandets stund
tyckte hon sig nu i tystnaden förnimma
någonting stort och obevekligt, som i
hennes själ ingjöt en obestämd oro.
Hon tvekade. Slutligen reste hon sig
upp och började att gå med hastiga
steg. Då hon kom till den med
blommor och grönt omgifna parkgrinden,
stannade hon och såg sig omkring,
innan hon öppnade. Framför
utbredde landskapet sig alldeles öde i
middagshettan. Peutis byggningar med
klocktorn och kyrka aftecknade sig
bländande hvita mot den klarblå
himlen. Och floden slingrade sig
glänsande genom slätten fram till byn.
»Därborta bor han!» tänkte donna
Faura och fortsatte ifrigt, utan att akta
på hettan eller bry sig om att det
skarpa solljuset skadade hennes ögon.
Då hon gått ett stycke, började vägen
att kantas af magra popplar. Tvenne
barfotade kvinnor med börda på
huf-vudet kommo emot henna.
— Hvar bor Luca Marino? frågade
donna Laura, gripen af ett
oemotståndligt begär att högt och fritt uttala
detta namn.
Kvinnorna sågo förundrade på henne.
— Vi äro inte från Peuti, sade den
ena af dem.
Missmodigt fortsatte donna Laura.
Hon började redan att känna sig trött
Ögonen ledo af det intensiva solskenet,
hvilket kom henne att se rörliga, röda
fläckar i luften. En lätt början till
yrsel angrep hennes hjärna.
Allt närmare kom hon Peuti. De
första stugorna visade sig, omgifna af
solrosor. En kvinna med en af
vattnet uppsvälld kropp och ett hufvud
litet som ett barns satt på tröskeln
till en af stugorna.
— Hvart skall ni gå, signora?
frågade hon med oförställd nyfikenhet.
Donna Laura stannade. Hennes
ansikte var upphettadt och hennes
andhämtning kort. Krafterna voro nära
att svika.
— Min gud! O, min gud! pustade
hon och förde handen mot pannan.
— Hvila er litet, signora, sade den
gästvänliga kvinnan och bjöd henne
att stiga in.
Stugan var låg och mörk och
därinne rådde den egendomliga atmosfär,
som är betecknande för boställen, där
många äro inhysta. Fyra halfnakna
barn kröpo skrikande omkring på
golfvet.
Modern, som höll ett femte barn i
sina armar, pratade oafbrutet, under
det att donna Laura satte sig på en
stol för att hvila.
— Hvar bor Luca Marino? frågade
donna Laura.
Kvinnan pekade på en röd, af gamla
popplar omgifven stuga längst bort vid
floden.
Donna Laura reste sig upp för att
se bättre.
Hennes ögon svedo efter det skarpa
solskenet och det ryckte i hennes
ögonlock. Några ögonblick stod hon
tigande kvar i samma ställning. Hon
andades med svårighet, det var som
om hon ville kväfvas af en
uppsvällande moderskänsla. — Detta var
således sonens hem? — Plötsligt visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
