Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Färjkarlen. Af Gabriele D’Annunzio. Från italienskan af Augusta Hagberg - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig för henne rummet därborta på
landsbygden i Provence, hon såg
personer och föremål liksom i skenet af
en blixt, men tydligt och klart. Af
ren fysisk utmattning sjönk hon ned på
stolen igen. Det susade i hennes öron.
— Vill ni fara öfver floden?
frågade kvinnan.
Donna Laura gjorde ett jakande
tecken. Hon var alldeles yr i
hufvu-det af den hvirfvel af röda cirklar, som
frambraktes på hennes näthinna.
— Luca Marino för människor och
boskap från den ena stranden till den
andra. Han har en färja och en båt,
fortsatte kvinnan. Man behöfver inte
till Prezzi för att komma öfver. I
trettio år har han haft det yrket. Han
är mycket säker, signora.
Donna Laura lyssnade och gjorde
en kraftansträngning för att samla sina
tankar. Men hon uppfattade dock ej
riktigt, hvad som berättades om sonen.
— Luca är inte född här i trakten,
återtog den korpulenta kvinnan, som
ej förmådde lägga band på sin
medfödda talträngdhet. Marinos, som inte
haft några egna barn, ha uppfostrat
honom. En främmande herre gaf
hemgift åt hans hustru. Nu äi han
ordentlig och sköter sig, fastän han
dricker en smula.
Detta och mycket annat berättade hon.
— Farväl, sade slutligen donna
La-ura och reste sig upp. Tack för er
vänlighet.
Hon gaf ett af barnen en slant och
skyndade ut.
— Inte den vägen, utan den där,
ropade kvinnan efter henne.
Donna Laura följde den utpekade
gångstigen. En djup tystnad rådde
omkring henne, en tystnad som
endast afbröts af stritsarnas sång.
Grupper af krokiga och knotiga olivträd
växte i den torra jorden. Till
vänster om henne glittrade floden.
— Hallåå, Martinaal ljöd plötsligt
en röst längst bort från floden.
Vid ljudet af denna stämma ge-
nomfors den gamla af en darrning.
Hon såg upp. På floden syntes en
färja och längre bort en båt med hvita
segel. I den förra fraktades djur;
donna Laura tyckte att det var hästar.
— Hallåå, Martinaal ropade åter
rösten.
De båda farkosterna närmade sig
nu hvarandra.
Donna Laura, som stannat och stött
sig mot ett olivträd, följde med
blicken färjan. Hennes hjärta klappade så
våldsamt, att det förekom henne som
om dess slag hördes vidt omkring.
Plaskandet af åror, stritsarnas läte,
vattnets glittrande, allt detta blandade
sig om hvartannat i ett virrvarr. Den
långsamma tillförseln af blod till
hjärnan kom henne att känna en början
till yrsel.
De båda farkosterna, som kommit
till en krökning af floden, voro nu
utom synhåll.
Donna Laura fortsatte med en
något vaggande gång, alldeles som om
hon varit drucken. Framför sig hade
hon en grupp byggningar omkring en
slags gård. I ett hörn i skuggan lågo
sex å sju tiggare på hvarandra, och
deras rödbrusiga, vanställda anleten
aftecknade sig mot trasorna. En af
dem låg framstupa, med hufvudet
mellan de i vinkel böjda armarae. En
annan låg på rygg med armarna
utsträckta. Ett moln af flugor susade
öfvpr dessa stackars lefvande benrangel.
Från den stängda dörren hördes
rasslandet af väfstolar.
Donna Laura gick öfver gården.
Ljudet af hennes steg mot
stenläggningen väckte en af tiggarna, som
reste sig upp på armbågarna och med
ännu slutna ögon framstammade:
— Af barmhärtighet en allmosa!
Nu vaknade alla tiggarne och ropade:
— Af barmhärtighet en allmosa!
— Af barmhärtighet en allmosa!
Den trasiga hopen följde efter donna
Laura och upprepade ideligen
samma ord, med alldeles samma ton-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
