Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Färjkarlen. Af Gabriele D’Annunzio. Från italienskan af Augusta Hagberg - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fall. Den gamla ville fly, men
förskräckelsen förlamade henne. Hon
skulle måhända hafva skrikit, om hon
hunnat få fram ett ljud. Allt närmare
kommo tiggarna. Alla ville de hafva
en allmosa.
Donna Laura tog fram några mynt
och kastade dem efter sig. Tiggarna
stannade och slogos svärjande om
pen-ningame.
Tre af dem fingo ingenting och
fortsatte att följa efter den gamla.
— Vi ha inte fått någontingl Vi
ha inte fått någontingl
Alldeles utom sig kastade donna
Laura ut pengar utan att vända sig
om. Striden fördes nu hufvudsakligen
mellan två. Den tredje, en stackars
epileptisk idiot, som alla skuffade
undan och hånade, fick ingenting och
ställde sig att tjutal
— Uuh, uuh, uuhl
III.
Ändtligen hade donna Lauia hunnit
till byggningen vid popplarna.
Hon var alldeles förbi, det skymde
för hennes ögon, tinningarne bultade,
tungan brände och benen veko sig
undan henne. Framför sig såg hon en
öppen grind. Hon gick in.
Den runda gårdsplanen omhägnades
af popplar. Mellan två af träden reste
sig en halmstack. Tvänne blekröda
kor afbetade fredligt gräset, som växte
på gården. En del landtbruksredskap
lågo kringspridda på marken.
Strit-sarne i träden sjöngo. Några hundar
skällde på korna och förföljde hönsen.
— Hvem söker ni, signora? frågade
en gubbe, som kom ut ur byggningen.
Vill ni fara öfver floden?
Den gamle var skallig och slätrakad.
Kroppen var framåtlutad och benen
krokiga. Hans lemmar hade vanställts
af hårdt och mödosamt arbete, af att
plöja åkern, föra lien och klippa vinet.
Då han yttrade de sista orden, pekade
han mot floden.
— Ja, ja, svarade donna Laura som
ej visste hvad hon skulle säga eller
göra.
— Kom då, Luca är snart tillbaka,
sade den gamle och styrde kosan ned
«iot floden, på hvilken en med får
lastad fårja närmade sig.
Han ledsagade henne genom en
fuktig köksträdgård till en löfeal, där
några andra passagerare sutto och
väntade. Under det att han gick
framför henne, talade han om grödan och
utsikterna för skörden.
Men då signoran ej svarade, vände
han sig plötsligt om och blef varse,
att hennes ögon voro fulla af tårar.
— Hvarför gråter ni? frågade han
med samma lugn som han talat om
skörden.
— Nej, nej, mumlade donna Laura,
söm kände det alldeles som om hon
varit nära döden.
Den gamle sade ej mera. Han var
så förhärdad af lifvet, att andras smärta
ej rörde honom. Han såg hvarje dag
så mycket olika slags folk fara öfver
floden.
— Var så god och sitt, sade han,
då de kommo till löfsalen.
Där sutto tre unga arbetare och
väntade med sina bördor. Med
synbar njutning drogo de djupa bloss ur
sina pipor, under det att de då och
då framkommo med någon
intetsägande anmärkning.
De sågo öfverraskande på donna
Laura, men återtogo snart sin förra
likgiltighet.
— Där ha vi färjan, sade en af dem
säfligt?
— Med fåren från Bidena, tillade
en annan.
— De äro femton, anmärkte den
tredje.
De reste sig upp.
Donna Laura hade försjunkit i en
slags dvala. Hon hade förlorat
känslan af verkligheten. Hvar var hon?
Hvad gjorde hon?
Färjan stötte lätt mot stranden.
Fåren foro mot hvarandra och bräkte af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
