Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Färjkarlen. Af Gabriele D’Annunzio. Från italienskan af Augusta Hagberg - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rädsla för vattnet. Herden, färjkarlen
och den senares son hjälpte dem i
land. De i frihet försatta djuren sprungo
ett stycke, men stannade åter och
började bräka.
Härefter surrade Luca fast farjan,
steg i land och gick med hastiga steg
mot trädgården. Han var en man om
fyrtio år, lång och mager, med
röd-brusigt ansikte och glest hår vid
tinningarna. Mustacherna voro af
obestämd färg, ögonen, som saknade hvarje
spår af liflighet och intelligens, voro
beslöjade och blodsprängda, likt en
drinkares. På hufvudet bar han en
flottig mössa.
— Uffl utbrast han plötsligt, i det
han stannada framför löfsalen och
torkade svetten ur pannan.
Han gick förbi de väntande
passagerarna utan att be värdiga dem med
en blick. I alla hans rörelser och
åtbörder låg det någonting vulgärt och
brutalt. De kolossala händerna voro
honom synbarligen till besvär, ty han
höll dem hängande vid sidorna och
svängde med dem, när han gick.
— Uff, hvad jag är törstig!
Donna Laura satt som förstenad.
Detta var hennes son! Detta var
hennes son!
Hustrun kom ut med vin. Luca
tömde glaset i ett enda andedrag.
Därpå torkade han munnen med
afvig-sidan af handen och smackade.
— Kom, sade han därpå barskt.
Med tillhjälp af sin förstfödde, en
groflemmad femtonåring, gjorde han i
ordning färjan och lade ut ett par
bräder som landgång.«
— Hvarför går ni inte ombord,
signora? frågade gubben, som följt henne
till bersån.
Dona Laura reste sig mekaniskt och
den gamle hjälpte henne ombord.
Hvarför följde hon med? Hvarför for
hon öfver floden? Hon visste ej hvad
hon gjorde; hon förmådde ej tänka.
Hennes tankar stodo stilla vid en
enda punkt. — Detta var hennes
son. — Det var alldeles som om
någonting inom henne slocknade och
försvann, hon kände en stor tomhet.
Hon uppfattade ej någonting. Allt
såg och hörde hon som i en dröm.
Då Lucas förstfödde, innan färjan
lämnade land, kom för att taga upp
afgiften för öfverfarten, förstod hon
honom ej. Gossen skramlade med de
slantar han erhållit af en af passagerame
och upprepade med högre röst, i den
tron att den gamla signoran var döf.
Donna Laura såg de båda andra
passagerame taga upp pengar för att
betala och följde exemplet. Men hon
gaf för mycket.
Femtonåringen sökte göra begripligt
för henne att han ej kunde växla.
Men hon förstod honom ej. Med en
illmarig blinkning behöll gossen pengarna,
och de öfriga passagerame smålogo.
— Skola vi inte fara snart? frågade
en af dem.
Luca, som ändtligen var färdig att
lätta ankare, stöter ut farkosten, som
sakta gungade på vattnet. Stranden
med vajs och popplar tycktes fly
un-undan. Floden belystes helt af solen,
som knappast närmat sig väster, där
violetta dimmor uppstego. På
stranden syntes en gestikulerande grupp,
det var tiggarna, hvilka följt efter
idioten.
Med skjortan uppknäppt arbetade
de båda roddarne af alla krafter för
att få öfvertaget öfver strömdraget.
Donna Laura satt bakom Luca och
stirrade frånvarande på hans rygg och
svetthöljda, af solen brynta hals.
— Nu äro vi framme, sade slutligen
en af passagerarna och tog fram sina
saker, som ställts under sätet.
Luca tog ankaret och kastade det
i land. Färjan följde i hela tågets
längd med strömmen och stannade
sedan med en knyck. Passagerarna
hoppade i land och hjälpte den gamla
signoran. Därpå fortsatte de sin väg.
Landskapet utgjordes här af
vin-falt. Vinstockarna voro små och magra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
