Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Färjkarlen. Af Gabriele D’Annunzio. Från italienskan af Augusta Hagberg - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här och där afbröt ett träd slättens
enformighet.
Donna Laura befann sig ensam och
öfvergifven på denna strand utan
skugga. Blodets pulserande i ådrorna
och det dofva suset i öronen var det
enda hon uppfattade af verkligheten.
Marken gungade under hennes fötter.
Alla föremål omkring henne tycktes
dansa rundt och aflägsna sig; allt,
äf-ven hennes egen tillvaro, förekom
henne som någonting dunkelt och
af-lägset, någonting som var förbi för
alltid. Vansinnet fick makt med henne.
Hon såg framför sig byggningar och
människor, ett helt annat landskap,
en annan himmel. Hon stötte mot
ett träd, snafvade öfver en sten och
reste sig igen. Och hennes hvita hår
lyste i det skarpa solskenet.
Emellertid hade tiggarna på andra
stranden narrat idioten att simma
öfver floden för att följa efter signoran
och bedja henne om en allmosa. De
hade ryckt af honom kläderna och
skuffat ut honom i vattnet, hvarefter
de med ett regn af stenar hindrade
honom från att vända tillbaka. Och
då strömmen bortförde idioten, sprungo
de utmed stranden och skreko:
— Han drunknar 1 Han drunknar 1
Med förtviflans krafter lyckades det
slutligen idioten att nå land. Och
alldeles som han var, ty hos honom var
all känsla af blygsel död, närmade han
sig donna Laura med utsträckt hand.
När den gamla, som just reste sig
upp, blef honom varse, började hon
att med en åtbörd af förfäran och ett
gällt skri springa mot floden. Visste
hon hvad hon gjorde? Sökte hon
döden? Hvad tänkte hon i detta
ögonblick?
Hon föll i floden. Det plaskande
vattnet slöt sig öfver henne; en mängd
ringlar, hvilka den ena efter den
andra aflöste hvarandra och försvunno,
voro det enda som utvisade platsen
där hon sjunkit.
— Ohoj, Lucaaal Luca Marinoo!
ropade tiggarna på andra stranden
efter en båt, som aflägsnade sig.
Därefter sprungo de till byggningen
vid popplarna för att berätta hvad som
händt.
Då Luca fått reda på hvad som
var å färde, styrde han farkosten mot
den utvisade platsen och ropade på
Martino, som lugnt lät sin båt föras
af strömmen.
— Det är någon som drunknat
därborta, sade Luca.
Mera sade han ej, ty han var ej
mångordig af sig.
Man och hustru rodde bredvid
hvarandra.
— Har du smakat på det nya
vinet från Chiachiii? frågade Martina.
Det säger jag dig att. . .
Hon gjorde en gest för att visa
vinets förträfflighet.
— Inte ännu, svarade Luca.
— Skall du inte ta dig en klunk?
— Jo.
— Sedan. Iannangelo väntar på
oss.
— Jaså.
De voro nu framme. Idioten som
bäst kunnat utpeka platsen, hade
tagit till flykten. En mängd nyfikna
började att samlas på andra stranden.
— Bind fast båten och hoppa i
min. En af oss ror och den andre
söker, sade Luca.
Martina gjorde så. Hon rodde fram
och tillbaka, under det att Luca
medelst en båtshake undersökte bottnen.
För hvarje gång han stötte på något
hinder, sade han:
— Här är det.
Men han misstog sig ständigt.
Slutligen efter något sökande, utbrast han:
— Den här gången är det riktigt
säkert.
Med dessa ord lutade han sig ned
och höjde med användande af alla
sina krafter, på den tunga båtshaken.
Skall jag hjälpa dig? frågade
Martina och släppte årorna.
— Behöfs inte, svarade Luca.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
