Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Folktron inom växtvärlden. En studie i gamla mälen. Af Elfkarlen - Träd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träd. JBokarae voro vigda af Freja en
gång och i Venverskis drapa sjunger
dystert asaskalden:
Skymning i vida Valhall,
vredsint reste sig Trudvangshersen
och Ägirs möar
mälde galdrar där haf går djupast.
Syntes mig trälar i nordland
hugga bokar med nidingshug,
Frejas träd, Sessrymnirs disas,
älskogs väna åsynjas.
Nu kommer ondo,
nu kommer ulf i veum,
vrenskas gör Garm i Gnipas håla
och Nagelfar plöjer öde vatten.
Men boken kunde också förutsäga
väderleken under den kommande
vintern, enligt hvad som framgår af
följande gamla rim:
Om vintem blifver kall eller blid,
det lär dig alla helgons tid.
Till ett bokträd i skogen gack,
hugg där ett tvet med mycken tack.
Är spånen våt som du där högg
stor vinter kommer på din rygg;
är det tvet torrt, det kan du se,
blid vinter du då tager vid.
Asp (Populus tremula), i Rättvik och
Mora hasp, å Gotland äsp, ofta
darr-asp; på isländska espi.
Också detta träd har hållits heligt i
norden, särdeles då det bildat lundar,
och i likhet med boken har åverkan
därå medfört ett eller annat ondt.
Rudbeck yttrar på tal härom: »Gå än
i dag till någon bonde eller gemen
man och bed honom hugga en asp
i en asplund och han skall svara att
han ej vill göra det, gåfve man honom
så än allt hvad man äger.»
Ganska allmänt spridd är i Sverige
den tron att Jesu kors varit af aspträ
och skulle trädet därför blifvit dömdt
att städse stå med darrande blad.
Lind (Tilia), i Västergötland kallad
bäste. Annars påträffas här och där
benämningame bastlind och skogslinn,
på l9land lynr samt linditre.
Intet nordiskt trädslag har blifvit så
hylladt i saga och sång som linden
och där den förekom ensam skyddades
den ständigt af något andeväsen. På
somliga håll troddes att skogsfrun hade
tagit linden under sitt speciella hägn.
Ibland brukade sjöjungfrurna
nattetid gå i land för att dansa på
ängar-ne, men fanns någon lind i närheten
föredrogo de att svänga om i skuggan
under dess grenar. I närheten af
Bå-stad stod på en höjd ett dylikt träd,
af folket kalladt Elfdansarträdet. Dit
kommo ofta fordom i måneklara
sentimmar västerhafvets fagra tärnor och
slöjorna fladdrade som lätta dimmor,
när ringleken gick under det gröna
hvalfvet till strömkarlens tjusande spel,
som klingade öfver vågorna därborta
från de stora djupen.
Men linden har aldrig varit något
lyckoträd. I dess grenar hängde sig
Judas Iskariot, sedan han förrådt
Mästarea för trettio silfverpenningar och
för Ahasverus, den vandrande juden,
får dygnet 25 timmar, hvar gång han
på sin eviga irrfärd oförhappandes råkar
passera under en lind. I dess krona
slår sig den vilda jakten ofta ned för
att dela bytet och vid änden är
lämpligast att fastbesvärja onda andar.
Detta träd har i astrologien en högst
olycklig betydelse, ty fanns en lind
inom ett stenkasts omkrets, när
horesko-pet ställdes, utföll alltid förutsägelsen
till sorg och död. Också säges det
att Kullamannen, den beryktade
siaren och svartkonstnären på Kullaberg
i Skåne i Valdemar Seiers tid, lät
nedhugga alla lindar på hela berget.
Björk (Betula alba), i tryckta
handlingar från 1600 barnaga. Ortnamn
i folkspråket äro: Börk (Västergötland),
berk (Östergötland), bärk (Gotland),
bersk (Norra Hälsingland), björtj
(Väm-hus i Dalarne). Isländska birki.
Hardt när otaliga äro
provinsialis-mema för dvergbjörken (Betula nana):
långfredagsbjörk och ffedagsbjörk
(Småland), fjällrapa och fjällrepe (Lima och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
