Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Folktron inom växtvärlden. En studie i gamla mälen. Af Elfkarlen - Buskar - Den siste vadaren. Af J. Samzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han en gäng en hånande jätte och
kastade honom in i Alfhem, där
rim-tnrsen af det starka solskenet blef blind.
Häröfver ondgjordes resens hela ätt
och själfva Vidars moder, jättekvinnan
Grid, sejdade under Bifrost så att
guda-bron darrade. Tor var fjärran på
högfärd och för att fä ett slut på
oväsendet måste Oden i bot för skadan gifva
hvad de förtörnade fordrade: Vidars
attribut, olvonet. Men Valan satt på
Frånångers strand och hon såg längre
än släktets tankar gå mellan kved och
hög och hon skaldade, så Fårbotes son
(Loke) log ett Nastrandslöje:
Ve öfver olvan,
örten Vidars —
nu Jotunmännenl
Etter blifve dess saft,
kärnan som regnvåt bågsträng
och växe den
där orm ynglair i obygd —
och oanvändbar för människan blef
snöbollsbusken från den stunden.
Men när makternas långa skymning
ändtligen är all, solen svartnat och
jorden sjunkit i hafvet — då träder
segrande Vidar öfver Gimles
guldtröskel och i handen håller han sitt
tecken, olvonet, den enda växt, som från
gamla jorden följer med till den nya,
där den skall stånda grön och fager i
fridens och endräktens eviga dalar.
DEN SISTE VADAREN.
Af J. SAMZELIUS.
T^en del af vår fågelvärld, som
be-^ nämnes vadaresläktet, har sedan
forna tider varit synnerligen talrikt
representerad i vårt land. Först under
de senaste årtiondena ha de gamla
förhållandena börjat allt mer och mer
omgestaltas, på samma gång den
framåtskridande kulturen lärt människorna
inse, att en omfattande reglering och
omdaning af våra landområden är
nödvändig, om en ökad vinst skall kunna
dragas från näringarnas olika grenar.
Att våra fåglar i allmänhet och
vadarna i synnerhet bli lidande på de
omfattande torrläggnings- och
sjösänk-ningsföretag, som utförts under de
senare åren, det ligger i öppen dag, och
ingen känner sig heller förvånad öfver,
att de allmännare vadarne, morkullor,
bäckasiner och vipor, under den sista
tiden minskats i antal på ett sätt, som
angifver, att den dag ingalunda torde
vara afiägsen, då man hör omtalas, att
»det och det året, på den och den
platsen sköts den sista morkullan eller
den siste bäckasinen». För jägaren
och fågelvännen är det ett sorgligt
faktum, som här kommer till synes, men
icke desto mindre torde det vara fullt
säkert.
Ännu, sedaa nästan alla hans
an-förvandter skattat åt förgängelsen,
finnes som en återstod från ett förgånget
fordom kvar en liflig, grå fågel, som
i septemberkvällen uppstämmer sitt
vemodiga, oändligt sorgsna klagoskri, när
han på lätta vingar ilar fram öfver
soltorkade, ljungbeväxta slätter eller gröna,
odlade ängar. Det är ljungpiparen,
den siste vadaren — den ende
ättlingen af detta släkte, som ännu
förekommer i någon större mängd. Som
ett ångestrop, ett kvidande från den
ensamme, tröstlöse, ljuder hans
melodiska hvissling ur fjärran, och
vandraren, som ser sig omgifven af den
ändlösa, enformiga heden, gripes af en
djup, stämningsfull melankoli.
Ljungpiparen, slättens orolige son,
har undgått det öde, som drabbat hans
släktingar. Hvad gör det honom, den
ensamme härskaren på de förbrända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
