Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Den siste vadaren. Af J. Samzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högslätterna, om sjöarna aftappas,
bäckarna utsina, skogarna raseras I
Bäcka-sinens bräkande, morkullans knortande
tystna, när vattenfårans silfverband ej
mer skär genom dalen, när det sista
suset hörts i den fallande furans krona;
men ljungpiparen irrar ännu fritt om*
kring öfver obrutna eller odlade tegar,
seende människomas oförmåga att
för-därfva hans hemvist, som de gjort med
hans fränders. —
Man kan knappast tänka sig en
lif-ligare, med de trädlösa vidderna mera
harmonierande fågel än ljungpiparen,
Charadrius apricarius, som hans
latinska namn lyder. Så snart morgonsolen
höjt sitt värmande klot öfver
himlaranden, hör man hans »tulu» eller
»tu-rulu», då skaran pilsnabbt sväfvar
genom luften, kretsande fram och åter
öfver stora områden, för att slutligen
slå ned på fältet. Här sprider sig
flocken, som under flykten häller tätt
tillsammans, och provianteringen börjar
med en beundransvärd ifver. Allt som
ofta springer fågeln några steg framåt,
hvarvid de långa benen komma honom
väl till pass, kniper här och där en
mask, som glömt sig kvar ofvan jord,
stannar ibland en stund och skådar
drömmande omkring med de stora,
mörka ögonen.
IntressaDt är att iakttaga
ljungpiparens beteende, då en mänsklig varelse
närmar sig den plats, där han har sitt
tillhåll. Samlandet af föda upphör, alla
fåglarna sträcka nyfiket upp de långa
halsarna, envist stirrande på
fridstöraren, och ila, om inkräktaren ytterligare
närmar sig, utåt fältet med en
förvånansvärd snabbhet. — Tulu! hvisslar
plötsligt en af fåglarna — och i nästa
ögonblick har skaran svingat sig upp i
luften, räddande sig genom en hastig flykt.
Ljungpiparejakten bedrifves föga, men
saknar dock ej sina trefliga poänger.
Den som skrifver dessa rader hade
hösten 1899, ljungpipame
förekom-mo ovanligt talrikt, ett godt tillfälle
att närmare studera dessa lifliga,
angenäma fåglar samt deltog samma höst
i flera jakter, därvid fälldes ett 30-tal
exemplar, af hvilka de flesta voro ungar
för året. Vid ett sådant tillfälle sköts
äfven en annan fågel, till utseendet
mycket lik ljungpiparen men vida större,
hvarför man antog den vara dennes
närmaste släkting, en kustpipare, som
förirrat sig till dessa för honom
främmande trakter. Detta torde också ha
varit förhållandet.
Efter nämnda år har ljungpiparen
emellertid varit i det närmaste
försvunnen, och blir man numera någon gång
i tillfälle att se en flock, är detta
vanligen på en plats, där fågeln förut
sällan iakttagits. Måhända varslar detta
om, att äfven ljungpiparen i en ej
af-lägsen framtid skall ha drillat sin sista
ton inom, våra landamären, men
dessförinnan skola förvisso hans släktingar
i långa tider ha varit förstummade. Ty
med ljungpiparens vanor skall det vara
honom möjligt att i det längsta motstå
de främmande inflytelser, som omkastade
förhållanden hopa i djurens väg, och
hvilka för dem utgöra nästan
oöfver-stigliga hinder, i det att de omintetgöra
djurens inneboende instinkt, hvilken
står rådvill, när en hastig brytning
inträder i naturhändelsernas jämna förlopp.
År efter år har skaran af bevingade
invånare i våra skogar, på våra falt
och sjöar smält tillsammans till följd
af ett forceradt kulturarbete, som utan
hänsyn skrider mot sitt mål, men ännu
torde sekler återstå till den dag, då
den siste vadaren sändt sin sista
af-skedshälsning ut öfver nordens
ljung-beväxta slätter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
