Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Två mirakler. Af W. L. Alden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ MIRAKLER.
Af W. L. Acdbn.
T hela Venedig fanns icke en ärligare
^ flicka än Catina, men hvar förståndig
människa vet, att det måste vara
re-son i allt. Är man, till exempel,
gondolier i en rik utlännings tjänst, kan
det icke vara något ondt i att då och
då taga några vedpinnar från honom.
Hvarför har den gode Guden annars
skapat utlänningar? Lika dåraktigt
vore det, om man påstod, att en flicka
icke fick låna litet »poudre de riz» af
sin matmor. Ingen utom Pater Biagio,
som är så sträng, att han alltid varit
och alltid skall förblifva fattig som en
kyrkråtta, skulle kalla det oärligt.
Så resonnerade Catina den dag hon
råkat hitta en ask med påskrift
»Poudre de riz» i laboratoriet hos en tysk
professor, som tillbrakte vintem i
Venedig och i hvars familj Catina tjänade.
Det föreföll henne underligt att
professorn begagnade puder, men
utlänningar äro omöjliga att förstå sig på,
menade hon. Kanske använde han
det till att dölja de fläckar han
ständigt fick på händerna af sina löjliga
kemikalier. I alla fall visste Catina,
att hon kunde göra ett godt bruk af
pudret och lät asken halka ned i sin
ficka.
Detta inträffade tidigt en morgon,
och vid middagstiden hade professorn
saknat sin ask samt öppet anklagat
Catina för stölden. Utlänningar hafva
ingen grannlagenhet — de äro ju
blott halfciviliserade och därtill kättare.
Catina nekade naturligtvis och sade,
att hon antog, att råttorna hade släpat
bort den. Men professorn hade häftigt
lynne och var så öfvertygad om att
Catina var den skyldiga, att han kort
°ch godt afskedade henne samt
befallde henne lämna huset utan ett
ögonblicks dröjsmål. Det var blott
några steg till hennes hem i
församlingen Santa Maria del Giglio, så att
Catina hade hunnit hem och snyftande
kastat sig i modems armar, långt
innan professorn hunnit underrätta sin
hustru, att han för stöld och osanning
afskedat flickan.
Catinas mor blef mycket harmsen
öfver den orättvisa anklagelsen mot
hennes dotter, men hon beundrade
puderasken och lät Catina förstå, att
äf-ven hon kunde hafva lust att pröfva
innehållet. Men Catina hade icke lust
att dela det med modem eller någon
annan, och då tiden för A ve Maria
nalkades, torkade hon sina tårar, tog
på bästa själen och, sedan hon
frikostigt användt det dyrköpta pudret i
sitt ansikte, begaf hon sig till
församlingskyrkan för att läsa sina böner.
Hon var liksom modera mycket from,
när det gällde iakttagandet af de
religiösa plikterna, och det enda, som,
beträffande puderasken, oroade henne,
var tanken att så länge den räckte,
kunde hon icke bikta sig. Om hon
bekände för Don Biagio, att hon lånat
pudret, — naturligtvis med afsikt att
återgifva nästan alltsammans åt den
ursprungliga ägaren — skulle han
befalla henne att genast bära det
tillbaka till professorn samt vägra att
gifva henne absolution, förr än hon
åtlydt honom. Det enda hon därför
kunde göra, var att uteblifva från
bikten, till dess hon icke längre hade
något puder att återlämna.
Vid inträdet i kyrkan, där det
redan börjat skymma, blickade Catina
åt alla sidor för att se om möjligen
Zorzi, den vackre unge gondolieren,
väntade på henne, men han var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
