Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - En själfplågare. Skiss af Tess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag är verkligen östgöte. Hörs
det ännu? Har ni varit i Östergötland
och sett den tystat snöhvita slätten med
ett sorgset silfvermånsken öfver? Och
missnöjd är jag både med mitt namn
och med mitt yrke. Men man måste
böja sig för ödet. Namnet gör, att man
försvinner i mängden, och yrket är det
mest prosaiska i världen. Dessutom
blir ens moral smittad och i konflikten
mellan arbetet och ens etiska begrepp,
bli ofta de senare lidande.
Nu märkte jag dels på hans ögon
och dels på ansträngningen, med
hvilken han talade, att han druckit och
vände mig därför till grannen på andra
sidan n\ed ett inpass, men mannen
fortsatte:
— Man får gå i en ständig kamp
och vaka nätter igenom öfver böckerna
för att ej gå förlorad och få en
fullständig krämarsjäl. Vet ni, jag tycker
mig ha råkat in i en riktig oas här,
de äro visst alla från Bohéme, de här
kring bordet. Bohéme — känner du
landet Bohémia — och med blickarne
strålande upp mot det elektriska ljuset
reciterade han hela Fallströms lilla dikt.
— Är ni också konstnär eller
sysslar ni med litteraturen, min fröken,
frågade handelsresanden Hugo Jonsson i
ett tonfall, som: du skall inga andra
gudar hafva för mig, under det han
alldeles blähdad erinrade sig namnen
från presentationen.
— Nej då, jag är en vanlig
reporterkvinna.
— Ni är lycklig ändå, ty då måtte
ni väl ändock hafva själsarbete. Jag
ville alltid blifva skald. Det finns en
dikt: Sången är af * sorg upprunnen.
Den borde jag hafva skrifvit. Jag är
idealist, ser ni. Jag ville se omkring
mig idel goda och ädla människor och
vara en af dem, jag ville se människor,
som vore obesmittade från vår tids
förskräckligaste sjukdom, som jag kallar
Horrar Vacuum —
— Max Nordau, tänkte jag.
— Människor som ej grubblat sig
döda vid valet mellan godt och ondt,
för hvilka lifvet vore en fest och
döden den absoluta afklippningen. Ser
ni, nu för tiden är det någonting
alldeles djäfligt. Förlåt att jag svor. Jag
menar, att det är så mycket vrångt bär
i världen. Därför är jag socialist,
rosenrasande röd socialist, och därför har
jag fått lida mycken smälek. Men åh,
hvad jag kan drömma fagert om Utopiä.
Här tände han en ny cigarr och
hans föraktfulla blickar sopade öfver
hela publiken, men slogo vördnadsfullt
och beundrande ned vid vårt bord och
rullade sig i cigarraskan framför den
ende något så när berömde. Och
sällskapet, som dämpat samtalet för att
kunna lyssna, växlade blickar och höll
andan, ty det är ju rätt ovanligt att
höra dylikt högtidligt och andaktsfullt
tal, som man endast råkar ut för i
böcker. Handelsresanden teg en stund,
fick welt och raerg i ögon uttrycket,
gjorde den berömde tenorens
förtvif-lade gest och hämtade från ett oerhördt
djup inom sig:
— Ja, lifvet har gått illa åt mig.
Men vi, förvuxna och försträckta, vi,
som likt Peer Gynt kommit >udenom»
lifvet, vi ha ändock en smula hopp
kvar. Peer Gynts öde är det värsta.
Det är att hafva lefvat förgäfves. Med
öppna ögon lefver jag hans lif och
medvetandet därom är som bly i ådrorna.
Han tömde sitt whiskyglas och att
döma efter minspelet, gick detta ut på
att försäkra mig, att innehållet endast
kunde betecknas med klimax af
bitterhet.
— Det enda jag har kvar att lefva
för är kvinnorna, sade han. Vid könet
och det att älska hänger jag fast med
de finaste rottrådar och när jag, borta
i någon främmande stad på ett
tröstlöst hotellrum försöker undfly spleen,
brukar jag sitta och se på en underlig
och sällsam ört, som heter Sensitiva
Am orosa, hvilken växer i det
öfverkul-tiverade samhällets jordmån. De draga
förbi mig kvinnorna i en lång rad, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
