Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1903 - Prinsessan af de Gyllne Öarna. Af Edgar Saltus. Öfversättning för Varia af A. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han fortsatte sitt försvar med stigande
öfverbevisning, emellanåt afbruten af
applåder. Mannens uppriktighet var i
ögonen fallande, och han sådde med
fulla händer grunderna för sin
öfver-tygelse likt frön omkring sig. Man
märkte, hur de grodde bland
jurymännen och slogo ut i knoppar af
medlidande. Men det gällde, om de
skulle sätta frukt i ett frikännande mot
alla indicier, mot fakta.
Då ändrade Lefroid med ens taktik;
såningsmannen efterträddes af skördaren.
Med logisk skärpa och precision
dissi-kerade han hvarje punkt i käromålet
för sig, ådagalade dess betydelselöshet,
visade hvarje faktum i dess naturliga
perspektiv, skiljde verklighet från
sannolikhet och sken. Han påpekade, att
om än muscarin omnämndes i det
anförda utdraget, så hade man dock icke
påträffat det någon annanstädes; och
han antydde, att om den anklagade
verkligen haft någon tanke på att
använda det, skulle det snarare ha varit
för sin egen än sin mans räkning.
Under lifliga applåder vände sig
därpå Lefroid till fången:
»Mod, madame. Den mannen
be-röfvade er allt — er ungdom och lycka,
er kärlek och ert förtroende, era
jungfruliga drömmar och illusioner — ja,
allt, ända ned till era pengar.
Friheten kan icke ersätta hvad ni mist.
Juryns utslag kan icke trösta er. Men
med åren skola era tårar torka och
ni skall återvinna lugn. Min uppgift
är slut, och jag öfverlämnar er åt
dessa herrar, i förtröstan på deras
rättvisa.»
Lefroid satte sig, och juryn
marscherade ut. Det dröjde ej länge, innan
den vände tillbaka. I en storm af
bifallsrop uppfattade jag dess utslag:
icke skyldig. Stimmet var
öronbedöf-vande. De som läto bli att hojta,
applåderade. Min glädje öfver
utgången grumlades något af en del
fruntimmer, hvilka begagnade det pressens
bord där jag hade min plats, till trapp-
steg för att komma upp till Mary Asher.
De kastade sig med jubelskrik i hennes
armar.
Och i dag, då jag satt i kurhuset,
öppnade minnet en af sina löngångar
och dessa rop återskallade för mina
öron. Men hvarför hade de dukit upp
just i detta Ögonblick? Det var
åratal sedan det där målet föredrogs,
åratal sedan jag ägnat hela saken en
tanke.
Under det att hela serien af mina
hågkomster dragit förbi min inre syn,
hade hofmästaren fortsatt sina
opå-aktade utläggningar.
»— — Som sagdt, herr baron, en
fransman, en advokat.»
Jag ryckte till och såg upp i hans
jovialiska ansikte. »Och hans namn?»
»Lefroid» svarade han. »Den
hög-välborne herr Lefroid.»
Han fortsatte beredvilligt sina
förklaringar, ur hvilka jag inhöstade den
underrättelsen att juristen kommit till
Eichwald för att draga nytta af baden,
som skola vara byggda af romarna.
Jag frågade mig själf inom parentes:
hvar finns det några badanstalter i
Europa, för hvilkas tillkomst icke
romarna få bära skulden? Men denna
fråga drunknade strax i de
öfverrask-ningar, som mitt minne just beredt
mig. Det föreföll mig sällsamt att
hela detta drama skulle rulla upp sig
för mig på nytt blott af det enkla
skäl, att jag kommit att utbyta ett par
ord med en man, som jag för länge
sedan förgätit. Och inom mig beslöt
jag att — om tillfälle erbjöd sig —
fråga honom hvad det blifvit af hans
klient.
Dagen därpå spanade jag efter honom
vid baden och i brunnsparken, där ett
kapell från Vien utförde Keler Belas,
valser. Men först mot aftonen stötte
jag på honom i matsalen. Han tycktes
redan ha superat och satt med ett glas
Voslauer framför sig. Då jag slog
mig ned på min plats, bugade han sig
för mig, och sedan jag kort därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
