Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1903 - Prinsessan af de Gyllne Öarna. Af Edgar Saltus. Öfversättning för Varia af A. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon ännu icke lidit tillräckligt — efter
hand släppte döden sitt tag, hon blef
konva’escent. Lifvet vinkade henne på
nytt, drog henne in mot sin famn,
vaggade henne på sina armar och
hviskade i hennes öra. De möjligheter,
som jag frammanat, sväfvade omkring
henne hvar hon gick, rullade upp sina
fagra chimärer framför henne, när hon
satt i tankar, gjorde henne efter hand
förtrolig med sina lockelser — till dess
att hon, efter ändlös tvekan, ändlösa
återtaganden och nya försäkringar om
sin kärlek, nyss tillfrisknad efter den
svåraste själssjukdom, lade sin hand i
min.»
»Hva befalls?!» Jag studsade så
plötsligt, att Lefroid, som mera talat
till sig själf än till mig, likaledes spratt
till.
»Sir, det förhåller sig så som jag
har äran att säga er. Hon blef
madame Lefroid. Namnet låter
småborgerligt, hvafalls? Ni erinrar er hennes
skönhet? Det svor emot hennes
skönhet. På vår wedding-trip kommo vi
till les Isles d’ Or—Hyerska öarne, som
de numera vanligen kallas. Hon blef
så förtjust i detta lilla paradis i oceanen,
att jag köpte en liten egendom där
och därtill, med hjälp af en del
relationer i Vatikanen, ett adelspatent, som
berättigade henne till titeln Princesse
des Isle d’Or — prinsessan af de
gyllene öarna! Ni medger, att den titeln
klädde henne? Hon gladde sig öfver
den så hjärtligt och oskyldigt som ett
barn gläder sig öfver en oväntad
leksak.
»Så vackert och så fantastiskt!»
utbrast jag. »Det låter som ett stycke
ur en fésaga.»
»Sir, det var i ett férike vi lcfde.
Men förtrollningen varar aldrig länge,
som ni vet.»
Han tvekade igen, såg pä mig,
därpå åter i taket, som om det förflutna
hade varit afmåladt där.
»Sir, hon afgudade mig. Hur mycket
hon än älskat de Clery — hon älskade
mig mera. Den mannen var rå som
en bof. Det föll mig aldrig in, att
jag skulle kunna öfverträffa honom i
brutalitet. Men jag gjorde det. Det
tog lifvet af henne.
Voslauem hade utöfvat sin
sedvanliga inverkan; jag hade blifvit sömnig.
Men denna klimax gjorde mig med ens
yrvaken. Det låg en gnisslande ton
af själsstrider och samvetskval där
bakom. Här döljer sig ett melodrama,
tänkte jag, och som jag reser något i
den varan, spände jag genast min
uppmärksamhet.
»Sir, ända in i det sista afgudade
hon mig. Hennes dagbok, som jag fann
efteråt, visade mig det. Den visade
mig också en ångest, som hon dolde
för mig, och som jag aldrig ett
ögonblick misstänkte: Nej — därför att
jag var alltför sysselsatt med andra
misstankar — misstankar som jag, till
mitt eviga fördärf, var eländig nog att
uttala. Sir, det var det som dödade
henne.»
Jag lade märke till, att det
krampaktigt ryckte i hans munvinklar och
hans handleder darrade. Men han
samlade sig på nytt.
»Vi vistades då i Paris. En dag
blef hon nödsakad att afskeda en
jungfru. Jag fick efteråt reda på, att den
gemena slynan tackat henne och spelat
glad öfver att hon lyckats undgå att
blifva förgiftad. Ettret i dessa ord
måste ha frätt på ett så ömtåligt sinne
som Marys. Men snart nog stötte andra
olycksaliga omständigheter till. Ett fall,
som var alldeles analogt med hennes
eget, drogs inför rätta: en hustru
anklagad för att ha mördat sin man. Ni
kan tänka er det feberaktiga deltagande,
med hvilket hon följde referaten i målet.
I samma referat omnämndes på flera
ställen hennes egen process. Det var
ju helt naturligt. De bägge fallen voro
så lika hvarandra, de skilde sig knappt
mer än i ett: här blef den anklagade
fälld.
Bland min hustrus bekanta i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
