- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 6 (1903) /
403

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1903 - Prinsessan af de Gyllne Öarna. Af Edgar Saltus. Öfversättning för Varia af A. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hade somliga förlorat sitt minne, andra
hade blifvit närsynta. På de
mottagningar, vid hvilka hon visade sig,
betraktade folk henne från sidan, talade
med dämpad röst och lämnade ett
tomrum omkring henne. Sådana saker
— äfven andra, utan tvifvel, som jag
förblef i okunnighet om, ty hon
beklagade sig aldrig däröfver — lade sig
tungt på hennes sinne och frätte på
hennes lifstråd.

Jag kände, att det alltid fanns
någonting närvarande mellan oss, som hon
aldrig talade om. Om jag frågade
henne, svarade hon på måfå, skyllde
på trötthet eller någon af dessa otaliga
malaises, som fruntimmer alltid ha till
hands när det behöfs. Det var mig,
som om vi sutto med en skugga emellan
oss. Men hvarifrån kom denna skugga?
Jag förstod det icke. Men då jag icke
längre kunde reda mig med det
närvarande, sökte jag tillbaka i det
förgångna, till den dag då jag för första
gången såg henne i fängelset och
försökte lösa gåtan i de Clérys död.»

»Den var också mycket besynnerlig»,
inföll jag. »Hvad var det, när allt kom
omkring? Hjärtslag?»

»Han hade icke något hjärta. Efter
att länge ha grubblat öfver hans död,
öfvergick jag till att fundera öfver vårt
äktenskap. Hvarför hade hon
egentligen tagit mig? Je ne suis pas beau,
non, n’est ce pas? Men hvarför då?
Detta hvarför förföljde mig. I brist på
svar begärde jag fram protokollet i
rättegången mot henne, och gick igenom
saken på nytt. Denna gång förekom
mig käromålet tillräckligt öfverbevisande
och mitt eget inlägg absurdt. Ur
protokollets blad blickade hennes ansikte
mot mig med ett nytt, främmande
uttryck — ett uttryck af till hälften hysteri,
till hälften liderlighet — ett ansikte af
omättlig njutningslystnad, som —
otill-räkneligt, monomant i jakten efter
njutning — icke ryggade tillbaka för
någonting.

Med ens syntes mig hennes tystnad

talande, hennes hemlighetsfullhet blef
mig förklarlig. Hon förberedde
någonting i skuggan. Det var framgången
af hennes planer som ängslade henne.
Det var ett gryende hemskt uppsåt,
som satt emellan oss vid bordet.

Frågan var icke längre hvarför, utan
när? Då den föreställningen flög genom
mitt hufvud, skakades hela mitt väsen
af en frossbrytning. Frossan öfvergick
i feber, och nya skräckbilder rullade
förbi mig. Kanske var svaret på frågan
redan gifvet. Kanske hade jag redan
giftet i kroppen. Jag flög upp och
rusade ned till henne.

»Finns det något motgift mot
mus-cårin?» — och då hon bestört reste sig
upp utan att kunna få fram ett ljud i
sin förvirring — sin låtsade förvirring,
tänkte jag — skrek jag i växande raseri:
»I hvad gaf du det till de Clery? Jag

mår inte bra, jag har bestämdt––––-»

Hennes svar var en blick. Skall jag
någonsin kunna glömma den blicken
— den dödsängsliga blicken hos ett
förföljdt barn. Plötsligt, lika plötsligt
som jag störtade in i rummet, rusade
hon från mig med ett svagt kvidande.
Jag sprang efter henne, men hon hann
in i sitt rum, slog igen dörren efter
sig och reglade den. Då jag ändtligen
lyckades bryta upp den, låg hon redan
på golfvet med förvriden mun och en
liten tom glasflaska stod på toiletten.

»Verzeihen, meine Herren, die
gnä-dige Frau lässt fragen––––-»

Det var hofmästaren, som hade
närmat sig Lefroids stol bakifrån och
tilltalade nu honom. Med en hastig
ursäkt reste han sig från bordet och
lämnade matsalen. I det han gick,
fattade mig en känsla af oändligt
medlidande — både för honom och för
den vackra kvinnan, som han jäktat
till döds. Under en stund försjönk
jag i deras drama, bilden af henne
steg framför mig ännu en gång —
prinsessan af de gyllene öarna. En
mängd frågor trängde sig på mig.
Under några minuter väntade jag, om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free