Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1903 - Vindkastet. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det ju naturligt, att han skulle söka
läska sig genom att läppja på sin
om-gifning. Det hade småningom blifvit
en habil iakttagare af honom.
Hvad hans förhållande till det andra
könet beträffar kunde det knappast råda
något tvifvel om att han ju såg på alla
kvinnor till att begära dem. Men
hans hjärta var godt och barnsligt,
och det han gjorde med dem i sitt
hjärta var måhända mången gång
något förbjudet, men det skedde utan
tillstymmelse till samvetsförebråelse och
med obetingad mildhet! Därför var
han gärna sedd af folk, och äfven
sådana, som eljes använde stränga
grundsatser, när sedlighetsfrågan kom på
tapeten, visade stor uppfinningsförmåga
för att urskulda och förstå Arvid
Ihl-manns felsprång.
Han svärmade i all synnerhet för
ögon. Det var en excentricitet hos
honom. Han hade på lediga stunder
sysslat med läkarelektyr och studerat
ögon, och att höra honom
demonstrera ett öga och med tydlig
sakkännedom framlägga skälen till det eller
det uttrycket, imponerade på icke
fackmän. Fru Aspes ögon tillhörde den
sorten som Ihlmann särskildt tyckte
om. De voro grå med en svag
skiftning i grönt, när de tändes, och att
tända dem, när han såg dem släckta
en längre stund, roade honom. Det
dröjde dock hela vintern, innan han
lyckats få dem så flammande att han
tyckte sig böra komma med det första
afgörande förslaget. Han hade väntat
onödigt länge, skulle en öfvad
förförare ha sagt, men Arvid Ihlmann njöt
hvarje point af en kärleksförbindelse
med stort lugn liksom om han tyckt,
att han hade hela lifvet för sig. Och
han var äfven nogräknad i afseende
på vapnen så att när andra män
använde det skarpa skottet och aflossade
ord som måste verka förgörande,
ininskränkte han sig till sådana
eröfrings-medel, som af den allmänna meningen
visserligen aktas för ringare och obe-
tydligare, nämligen blickens, tonfallets,
tystnadens. . . Det blef ingen knall
och det syntes ingen rök, men det
var ju också lämpligast, när man rörde
sig i en annan mans hem. Inga
förolämpade tomtar kommo fram ur
rummens trefna smygar och okvädade
inkräktaren. Samtalet förrådde icke, att
någonting passerat, men ofta blef
luften fylld af vibrationer, och aldrig
satt fru Vema mer viljelös, mer ljuft
slapp i en fåtölj än när Arvid
Ihlmann varit en stund i samma rum
som hon.
En vårmorgon möttes de på
strandpromenaden nedanför Skansen. Aspes
bodde på Östermalm, Ihlmann hyrde
en dublett på Kungsholmen. Det var
en ren slump att de träffades på denna
väg så långt ifrån bådas hem, och
båda voro så pass avancerade i
lifs-kunskap att de ansågo det som en
förpliktelse emot sig själfva att
använda tillfällen som erbjuda sig. Han
kände igen henne på långt afstånd.
Hon hade en grå promenaddräkt, som
visserligen icke skillde henne vidare
från andra damer, men genom hennes
mjuka rörelser och framför allt genom
hennes fulländadt elastiska gång
framträdde linier och skuggor, som gjorde
henne igenkänlig för honom på mycket
långt håll. De hälsade på hvarandra
lugnt och förbindligt såsom två
världs-människor bruka, när många åskådare
äro tillstädes, men i bådas bröst
dunkade den stora pulsen liksom vid
förkänslan af något afgörande.
De voro ingalunda vidskepliga och
spårade naturligtvis allra minst någon
fingervisning af försynen, när slumpen
gynnade deras hemliga önskningar.
Men båda två hade en böjelse för
lättja, som lät dem vänta, tills
förhållandena lade sig till rätta för dem.
(Att bryta sig fram genom oländig
mark låg icke för någondera af dem.)
Men när vägen som nu visade sig
röjd och färdig, voro de i stånd att
gå den snabbt nog. Det var det de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
