Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Konklaver och påfveval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade sedan skedde valet efter den aflidne
Pius VI under förhållanden så brydsamma
som möjligt och under ett tillstånd af oro
och omstörtning, hvartill man måste gå
mycket långt tillbaka i tiden för att finna
ett motstycke. I Frankrike hade revolu
tionen bortsopat den katolska kyrkan
tillsammans med det gamla konungadömet
af Guds nåde, i Rom härskade
revolutionen under skydd af general Berthier och
15,000 man franska soldater. Pius VI själf
hade förklarats afsatt och fördrifvits. likaså
hans kardinaler, ehuru Alfieri med bitande
hån lät dem höra, att de varit med om
att sjunga Tedeum i Peterskvrkan till
firande af påfvens afsättning. Från stad till stad
fördes den 82-årige påfven till citadellet
i Valence i Dauphinée, där han afled den
29 augusti 1799, en verklig fieregnnus afio*
s/o/icus, som han skulle vara enligt Malakias
spådom, ehuru denna dock ännu bättre
skulle passa in på hans efterträdare. Pius
VI:s lik stod i 4 månader obegrafvet, till
dess att slutligen påfvekvrkans störste
förtryckare, Bonaparte, skänkte den
landsflyktige påfven en graf och reste en
minnesvård öfver honom.
Det säger sig själft, att konklaven under
dylika förhållanden skulle få svårt nog att
fullgöra sin uppgift. I Rom kunde den
icke sammanträda, och efter någon
villrådighet sammanträdde den slutligen i
Venedig, som vid detta tillfälle tillhörde
Österrike. I benediktinerklostret på lagunen San
Giorgio Maggiore, hvars vackra
kupolkyrka och höga campanile resa sig midt emot
San Marcoplatsea och Riva degli
Schia-voni, gjordes de nödvändiga
förberedelserna, och som hvarken kardinalkollegiet eller
den romerska påfvestolen var stadt vid
kassa, måste den österrikiska regeringen
bestrida de flesta utgifterna, och några
kardinaler erhöllo till och med årspenningar
af protestantiska makter, såsom af
Danmark, som gaf kardinalen Borgia 1,000 lire
om året, och England, som gaf kardinalen
af York 4,000 pund sterling årligen. Detta
oaktadt hade flera kardinaler mycket svårt
att få ihop respenningar till Venedig.
Slutligen kunde på själfva adventsöndagen den
30 nov. 1799 af de 46 kardinaler, som
ro-markyrkan vid denna tid räknade, 34 gå
i konklaven med förkänslan af att stora
händelser tillstundade, ty den 8 oktober
hade Bonaparte återkommit från Egypten,
och redan hade han genom sin statskupp
den i8:de Brumaire störtat direktoriet och
gjort sig själf till förste konsul.
I själfva verket hade konklaven ganska
svårt att bli ense om Pius VI.s
efterträdare, och starka påtryckningar saknades
ingalunda både från Österrikes, Spaniens
PÄKVKNS 111SS I VATIKANEN.
och Neapels sida. Intrigerna inom själfva
konklavcn voro icke heller små för att
ge-nomdrifva hvarje partis kandidat, och den
franska kardinalen Maurv, som höll den
afsatte och landsflyktige Ludvig XVIII
ä jour med hvad som tilldrog sig, fällde
så skarpa omdömen om sina
medkardina-ler, att han till och med påminde
konungen om Fénelons ord: »Gud gör sin
gärning i konklaverna midt under lidelsernas
sammanstötningar, och det är alltid hans
vilja, som råder.® Konklavens första val
strandade på att Österrike gjorde bruk af
»exclusiven», och efter mycket
parlamen-terande lyckades kardinal Maury anvisa
en utväg, som gjorde slut på konklavens
dagligen allt mera obehagliga och villrådiga
förhandlingar. Han föreslog nämligen ge
nom sin konklavist, d. v. s. sekreterare,
abbé Poloni, motpartiets ledare, kardinal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
