Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Papagenos hustomtar. Ett studentminne af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
clowns omfångsrika skratt, men ofta
drog sig tillsamman till en mörk,
veckrik klump med en Othellos hela hemska
dysterhet. Han bar visst ett hederligt,
mycket borgerligt namn, som jag aldrig
riktigt kunde minnas, ty han presenterades
som Papageno, och under någon annan
benämning kände vi sällan igen honom.
Han var gammal student, fil. kand.
t. o. m. med nordiska språk och de
gamla isländska kämpasagorna som huf
vudämne. Han hade emellertid för
många år sedan slutat upp med
studierna och ägnade sig nu åt en mera
närande sysselsättning, hvars art och
beskaffenhet dock ingalunda hör hit.
Han betraktade sig dock fortfarande
som en liber studiosus, fast
högfärds-galenskapen stundom flög på honom i
form af griller att flytta till någon
mindre fjärran belägen stad, där ingen
kände igen honom samt där så
småningom svinga upp sig till stor ära
och stadsfullmäktigskap. Men åt dessa
funderingar logo alla som kände honom.
* * *
På den tiden rådde ganska stor
för-bistring i bostadsförhållandena bland
studenterna i Lund. Kinesning var
ett mycket vanligt system bland alla
dem, som trafvade fram sitt lif något
utanför skaklorna. Och det var
sannerligen understundom inte så lätt att
skaffa sig en liten fridfull studiekula,
då man inte med detsamma kunde
uppsvara med kontant hyra.
Jag minns en fattig yngling, som vid
slutet af en termin »glömt» att betala
en resterande tia, och gick inte den
snikne värden i början af nästa termin
omkring och varnade alla andra värdar
och rumuthyrande prästänkor i hela
stan för den ynglingen! Jag minns
äfven en fördomsfri hofrättist, som på
två år saknade fast bostad utan flyttade
från den ene kamraten till den andre
endast medförande Sveriges rikes lag
som hufvudkudde.
Efter denna lilla orientering i
bostadsfrågan torde det ej anses som något
vidare märkligt om jag beslöt att för
någon tid kinesa hos Papageno, fast
jag nu inte gärna vill minnas de närmre
orsakerna.
Papageno bodde i en gammal
beryktad studentkasern vid Sanct Petri
Kyrkogata. Uppför en rankig trätrappa
kom man till en lång och mörk
korridor, som var så godt som kolmörk till
och med midt på den ljusaste dagen.
I de små låga rummen här uppe bodde
en flock sällsamma individer ur
studentkåren, och hvar och en af dem skulle
vara värd ett utförligt kapitel.
Där bodde den gamle, något rubbade
medicine kandidaten, som glömt att
taga licentiaten medan han ännu var
ung och i tagen, utan i stället flackat
några gånger öfver Atlanten som
läkarebiträde. Jag minns de små kalla grå
ögonen, de tunna, lin&rgade
mustascherna, den lilla barnsliga, leende
munnen, som med sådan vällust
berättade cyniska historier, samt hela den
nervösa gestalten. Han låg på rygg
från morgon till kväll på en flottig
gammal soffa, halfsofvande och
drömmande, rökande en snarkande snugga
som surrogat för frukost, middag och
supé. På det sättet höll han visst på
i åtskilliga år, tills han en dag
upp-gaf hoppet att nå de högre tinnarne
inom den medicinska vetenskapen och
i stället »i ett anfall af sinnesförvirring»
tog en knif och gjorde ett par djupa
snitt i halsen på de anatomiskt riktiga
ställena.
Midt emot bodde den lille magre,
rödhårige teologen, som visserligen inte
ännu tagit teologico-filen, men ändock
kväll efter kväll öfvade sig med
högljudda, salvelsefulla predikningar för
sitt framtida, andliga kall.
Bredvid dvaldes en vadmalsklädd
yngling, som nu i fyra år förgäfves
sökt komma underfund med
godkänds-kursen i estetik, men till honom stod
ofta de bägge andras förtröstan. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
