Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Papagenos hustomtar. Ett studentminne af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvarade nämligen i sina byrålådor en
större fläsksida samt några svarta runda
limpor af det solida, skånska slaget.
Då teologen dessutom var i besittning
af ett passabelt fotogenkök, kom det
sig, att dessa tre understundom sågo
lifvet i något så när dräglig dager.
Papagenos rum var det största i
kasernen. Det kunde nästan kallas en
liten sal. Möblemanget var hvarken
storartadt eller elegant, men Papageno
var som sagdt, den som ej fäste sig
vid yttre prål och fåfänglighet. En
liten trälåda till säng, en bred soffa
där stoppningen här och där grinade
fram, en rankig kommodinrättning, som
ständigt var läck samt ett skrifbord,
som man lika gärna kunde hacka korf
som skrifva dramer på. Lägg härtill
en rygglös stol, som tjänstgjorde som
nattduksbord med en stearinöfverdragen
ölbutelj till ljusstake, en bokhylla i ett
höm med sorgliga rester af ett fordom
— enligt Papagenos utsago —
blomstrande bibliotek samt ett gammalt,
nedrökt oljefärgstryck föreställande ett
arkadiskt landskap på väggen. Och
inredningen i denna sällsamma kula
är så godt som fullständig.
* * *
— Det är ett spökhus det här,
yttrade Papageno med graflik stämma då
vi inträdde i hans bostad natten till en
dag efter ett stilla pokulerande. Ja,
jag skall säga, att det spökar här på
allvar och inte på skämt 1
Efter denna trösterika inledning
började han under djup tystnad ett
försiktigt letande efter tändsticksasken, som
han slutligen framdrog ur en springa
på stoppningen af soffan.
Jag yttrade några ord med
anledning af det egendomliga förfaiingsstället,
men han höjde darrande sin hand i
luften:
— Is, ts, ts — tanterna kunde höra
oss. Jag brukar gömma tändstickorna
på dagen, ty då se de ingenting. De
ha röda ögon. Men visste de hvar de
voro skulle de säkert stjäla dem och
låta mig traska här i mörkret.
Han fortsatte att hviska och återtog
inte sin vanliga ton förrän han fått eld
på en sticka och tändt ljuset i ölbuteljen.
Därpå framplockade han ur en annan
af sina gömmor ett billighetsexemplar
af Nya testamentet, som han placerade
bredvid ljuset på »nattduksbordet.»
Med stigande förvåning åskådade jag
denna manöver, meh Papageno låtsade
om intet, utan började klä af sig med
långsamma gravitetiska rörelser i det
matta, obestämda skenet, allt under
det hans uppsyn mer och mer
för-dystrades. Och så började han tala i
korta, afbrutna satser med allvarlig,
beslöjad stämma:
— Det måtte ha begåtts stora och
gräsliga mord och andra brott i det
här gamla kyffet, eljes skulle inte tomtar
och andar kunna föra ett sån’t jäkla
regemente som di gör. Det flyger och
susar i luften kring väggame här, det
trampar med tunga fötter och rasslar
med kedjor här uppe på vinden, det
tislar och tassar i vrårna och knackar
och knirkar i bjälkarna, och ibland är
det något hvitt som glider fram härute
i korridoren. Jag har mötPet flere
gånger.––––––
Jag tyckte verkligen det började bli
obehagligt, ty omgifningen var allt
annat än förtroendeingifvande.
Stearinstumpen lyste endast upp en liten del
af rummet, och i dess matta ljuscirkel
satt på sängkanten denne halfnakne
karl med sitt lurfviga hufvud och mörka
uppsyn och talade med en stämma,
som blef allt mera graflik. I trädgården
på andra sidan gatan rasslade löfven i
nattvinden, månen kastade några
darrande hvita strimmor öfver golfvet,
men invid väggarna och i krokarne
lågo skuggorna svarta och gledo fram
och tillbaka, precis som de varit
mörk-sens andar, tvekande om de skulle
träda fram eller ej.
Papageno studerade mig noga för att
söka upptäcka hvad verkan hans be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
