Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Papagenos hustomtar. Ett studentminne af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättarkonst månde åstadkomma. Till
min förargelse syntes han ganska
belåten med resultatet, ty han fortsatte
oförtrutet i samma allvarsamma och
högtidliga ton som förut, i det han
slog upp Nya Testamentet, noggrannt
vek några blad och åter lade boken
på sin förra plats:
— Jag skall säga dig, min unge vän,
att jag är så gammal och har bott här
så länge, att jag känner andarne här.
Jag visste sannerligen inte hvad jag
skulle tro. Visserligen hade Papageno
alltid förefallit mig något konstig i
knoppen så fort han började anlägga
Othellofysionomien, men i vanliga fall
var han en karl med ganska klar och
skarp intelligens och med sitt väsen
kryddadt af goda portioner skepsis och
ironi såsom det höfdes en något så
när försigkommen yngling i sekelslutet.
Jag stirrade dumt på honom, men
han lät sig intet bekomma.
— Titta på bokhyllan där! Där sitta
de som oftast om nätterna, och i natt
vet jag särskildt, att de skola sitta däri
Hvilka? Ja, du stirrar, dul Det är
mina hustomtar, mina ordinarie
beskyddare och sparlakansläxläsare. Jag
vet inte för huru längesedan de kommo
i min väg. Jag har aldrig bedt att
bli bekant med dem, understundom
tycker jag att de alltid varit mig nära
och då jag kom hem en kväll, sutto
de där på hyllan, och se’n ha de
egentligen aldrig velat gå sin väg. Det
är nog ett par osaliga andar, som till
straff för sina synder blifvit dömda att
vakta och hålla reda på mig och sitta
och blåsa in eld i mitt samvete.
— Jojo, det kan nog behöfvas, vågade
jag suckande invända.
— Tystl Intet skämt i sådana där
saker. Jag har sökt vagga i dem i
förtroende på sista tiden, och akta dig
för att reta upp deml Jag har döpt
dem till Jakob och Johannes.
Hans mörka Othellouppsyn hade med
ens försvunnit, han hade i stället fått
ett blidt, leende uttryck i anletet, och
om jag inte misstog mig rullade ett
par stora tårar nedför de fårade
kinderna. Hans röst tycktes till en början
stocka sig i halsen då han fortsatte:
— Ibland kommer det för mig som
om det skulle vara samma tanter, som
vi hade på gården därhemma, ocb
hvilken jag brukade sätta ut
risgrynsgröt till om jularna då jag Var en liten
en. Ja, jag kan nästan svära på, att
det är detsamma. Och det är ju snällt
och hyggligt af dem att vilja lämna
den varma goda lagårn och de hvita
mjölkkannorna för att hålla reda på
mig, fast jag har det så här.
Han gjorde en paus och frågade
med en halft tacksam, halft
misstänksam blick:
— Ja, du har väl hört min historia?
Det hade jag visserligen, åtminstone
antydningsvis, men jag skakade i alla
fall på hufvudet.
— Jo, det är en mycket vanlig
historia. Vi hade en stor och ganska
fet gård, och jag var äldste sonen och
skulle som sådan rätteligen ha löst ut
syskonen, blifvit bonde och odlat
fåderne-torfvan, hvilket kanhända varit det
klokaste. Men gubben och jag själf och
många därtill ville prompt ha mig att
studera, och så skickades jag till Lund.
Ja, och så var den saken klar. Pengar
äro gjorda att rulla. Examen fick jag
förstås, men i sista draget då så godt
som allt var slut. Och hvad skall man
förresten med examen? Nu sitter jag
här, som du ser, och på många herrans
år har jag inte kännt igen mig själf.
Och den lilla befattning jag har tror
jag inte mången skulle vilja byta sig
till.
Han yttrade detta senare i en lugn
och undergifven ton, hvadan jag nästan
hoppades att han åter tagit sitt förnuft
till fånga.
Han drog af ena strumpan och
be-skrifvande ett korstecken med plagget
i luften fortsatte han i hviskande ton:
— Vi voro särdeles goda vänner i
början, tomtame och jag, men på sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
