Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Indianskt trolleri. Fri öfversättning för Varia af Chicot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen intressanta för henne. Från där
hon satt kunde hon icke allenast se
hela det inre af tältet, utan äfven kasta
blickar på nejden utomkring och
uppfånga fläktar af frisk, kall luft,
blandade med blomsterdoft, när en bit af
tältduken lyftades, allt eftersom de
unga, tappra »bockarne» passerade ut
och in. Främmande nordiska stjärnor
hängde låga öfver landet, och från
fjärran trängde koyotens vilda tjut.
Elden, som flämtade upp och ned,
visade henne på ena sidan af tältet
den lilla gruppen af hvita, hennes
broder och Sargent och Leroy, agenten
med hustrun, och på den andra de
spända, förskrämda ansiktena af
tjugofyra eller trettio indianer,
samman-hukade på golfvet och betraktande
med hänfördt gapande medicingubben
Pipskafts konster och Målade Ormens
vilda, upphetsade gester.
Borta i ett hörn, där mörkret var
tätast, satt en böjd, grå, sagolikt
gammal krigare, som slog svagt på en
trumma och vid hans sida en ung
gosse, blåsande gällt på en
»hemlig-hets-pipa». Tätt omkring elden satt
en cirkel filtklädda, befjädrade
höf-dingar, som att börja med hade
lyssnat med yttersta köld på Målade
Ormens skryt, men nu började blifva
oroliga och rädda, ju mer Pipskaft
fortsatte med sitt trolleri. Målade
Ormen, som kryssat ibland dem hela
dagen, hade utlofvat stora ting. Hans
fader skulle denna eftermiddag visa
den största trolldom, som någonsin
blifvit sedd hos Blodet eller någon
annan stam, och den hvite mannen
skulle komma att darra och bli rädd
för den. Indianerna tyckte de skulle
tycka om detta, de hade aldrig skådat
den hvite mannen rädd — och därför
hade de flockats till trolltältet. Om
trollkarl Pipskaft kunde göra den hvite
mannen rädd, borde han verkligen
vara en stor medicin-chef, och Målade
Ormen, som hade kungjort detta under,
skulle dela hans ära. Mycket kunde
åstadkommas för tio dollars och
obe-gränsad »sixikimmi».
Bakom denna krets af höfdingar
svängde sig, kröpo och hoppade en
massa oroliga, unga krigare, mera
troende och exalterade än de äldre.
Deras vilda rörelser och bleka, skrämda
ansikten tedde sig spöklika i det ovissa
ljuset. Gamle Pipskaft satt tyst och
eftersinnande framför elden, rökande
en lång pipa. Utom de upprörda
orden från Målade Ormen, som då och
då afbröto tystnaden, och det låga
mumlandet och oroliga rörelserna frin
de unga krigarne, var tältet alldeles
lugnt.
Hastigt lyftades tältluckan upp, och
in trädde en ung squaw (indiankvinna),
bärande en liten burk med mörk, ny
upptagen jord. Den lämnade hon
Pipskaft, som högtidligt lade bort pipan
och började röra i mullen med hän*
derna. Målade Ormen gick fram till
honom, knäböjde bredvid den gamle
och hviskade några ord till honom.
Efter en sekunds tvekan drog Pipskaft
ur sin medicinkappa fram en liten
påse. Målade Ormen tömde innehållet
i sin hand och gick fram till de hrita.
Han stannade särskildt framför miss
Campbell och sträckte ut handen.
Inuti lågo tre små, mörkbruna frökorn.
Så drog han sig fort tillbaka och
återlämnade fröna till Pipskaft, börjande valsa
gravitetiskt upp och ned. Gubben
brydde sig icke om sonen, lade fröna
försiktigt ett och ett på mullen, som
kvinnan hade medfört, och höljde hvarje
varsamt med mera jord, som han
ku-pade fram från sidorna af burken.
Så placerade han burken framför sig
på den öppna platsen emellan elden
och åskådame och reste sig upp.
Efter en stunds betraktande af
scenen framfor honom, började han
långsamt taga af sig det ena efter det
andra af sina plagg som medicinman
— den tjocka kappan af björnskinn,
och den tunga hufvudprydnaden de
många ornamenten — tills han stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
