Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Den förnäma romarinnan under kejsar Augusti tid. Af G. Boissier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ät någon ömklig grekisk tjänarinna,
hvilken man gifver två å tre slafvar
till biträde. Dessa voro vanligtvis
valda bland de allra sämsta och som ej
ansågos lämpliga till någon annan
sysselsättning. »
Det är visserligen sannt, att han
tillägger, att förhållandet ej alltid varit
på detta sätt, och han citerar, såsom
exempel, en Comelia, en Aureiia eller
en Asia, dessa typer för en moder,
hvilka af Graccherna, Cesar och
Augustas gjorde sådana män, som man
vet att de voro.
Det fanns således i Rom, liksom
öfveralit, kvinnor, hvilka förstodo och
uppfyllde sin plikt; men jag tviflar
dock på, att romarinnan under någon
som helst epok haft för sina barn,
isynnerhet när de voro mycket späda,
dén tillgifvenhet eller egnat dem den
omsorg, som man nu hyser för och
egnar sina barn.
Man talar mycket om »naturen»,
om den styrka, med hvilken den gör
sig gällande i alla bjärtan, och om de
känslor, som den ingifver hos alla
människor, i alla tider, och hvilka ingen
kan undgå. Historien visar oss dock,
att till och med i dessa känslor både
modet och fördomen smyga sig in,
ock att mångt och mycket här i
världen är underkastadt förändringens lag,
hvilket vi anse såsom ej underkastadt
någon förändring.
Låt oss, med anledning häraf, erinra
om hvad som vid denna tid tilldrog
sig i Rom, när ett barn var nyss födt.
Man bar det nämligen till fadern och
lade det vid hans fötter, hvarefter han
tog upp det i sina armar, när han
erkände detsamma vara sitt eget. Han
lämnade däremot det kvar på golfvet,
om det var svagt och födt i förtid —
eller till och med, om han tyckte att
han redan hade för många och det
skulle falla sig svårt att nära flera. I
så fall låter han en slaf taga bort det
och lägga det på husets tröskel, där
det sannolikt skulle ha omkommit af
hunger eller köld, så vida ej någon
förbigående, hvilken för godt pris ville
skaffa sig en blifvande slaf, toge dét
med sig. Detta vore emellertid en
mera lycklig händelse för detta barn,
än om det hade varit en af dessa
spekulanter, som bruka stympa hittebarn
för att med tiden låta dem blifva
inbringande tiggare.
Än modern då? Tydligen måste hon
gå, in på detta sin makes åtgörande,
eller åtminstone göra det med
resignation. Hvad skulle hon väl kunna
säga? Det var ju bruket.
Man måste emellertid tro, att den
naturliga känslan, äfven hon, vänjde
sig vid dessa ohyggligheter, emedan vi
ej hafva hört talas om, att den
någonsin satte sig däremot. De mest
upplysta andar och de mest ädelmodiga
sådana hafva utan mummel eller
opposition accepterat dem.
Seneca, en af de mest fördomsfrie
män, som någonsin funnits, säger oss
på det mest lugna sätt i världen och
såsom en mycket enkel sak: »När ett
barn födes vänskapligt, dränker man
detsamma.»
Och på detta sätt gick man tillväga
ända till Constantinus’ tid.
Jag tror emellertid, för att
återkomma till vår romerska skönhet, hvarmed
vi sysselsätta oss, att hon gör som alla
andra och att hennes barn, när de
voro mycket unga, hafva intagit en
mycket undangömd plats i hennes lif,
och att, sedan de vuxit upp, och då
vi antagit henne, såsom mondän, vara
mycket begifven på nöjen och
förströelser, jag befarar att, ehuru hon
mycket hållit af dem, hon ej heller haft
någon synnerlig tid att sysselsätta sig
med deras uppfostran. Det fanns ju
i hennes hem litterärt bildade
slafvin-nor, som man betalade ganska högt
och som ju mycket väl kunde
sysselsätta sig med barn auppfostran och
dylika småsaker!
Och hennes man? Kunna vi väl
känna till, hvilken plats han innehade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
