Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Den förnäma romarinnan under kejsar Augusti tid. Af G. Boissier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funnos äfven sådana, som voro
karaktäristiska för Rom: t. ex. tillvaron af
den frigifne slafven och den plats, som
han intog inom familjen; och
ingenting kunde vara mera störande för den
husliga friden. För att nämligen
kunna innästla sig uti husbondens ynnest
och odeladt behärska honom, måste
hvarje motsatt inflytande krossas. En
sådan person som den frigifne
intrigerade därför företrädesvis mot hustrun,
sökande på allt möjligt sätt att stifta
oenighet mellan henne och hennes
man; och det var honom härutinnan
ganska lätt att skaffa en anledning.
Hustrun hade förskaffat sig rättighet
att efter sitt godtfinnande disponera
öfver sin enskilda förmögenhet, och
hon förvaltade densamma själf med
tillhjälp af sina affärsbiträden, hvilka
stodo i ett ganska förtroligt förhållande
till henne. Då hon nu försvarade sin
enskilda förmögenhet mot mannens
försök att komma åt densamma, uppstodo
en mängd tvister af alla möjliga slag,
hvarigenom den äktenskapliga
tillgif-venheten ganska ofta dukade under.
Slutligen föranleddes i Rom, liksom
öfverallt annorstädes här i världen,
skilsmässan just af skilsmässan själf,
d. v. s. att, när man visste att man
kunde skiljas och därpå såg så många
exempel, man var mindre disponerad för
ömsesidiga eftergifter och ej ansträngde
sig med att visa tålamod mot hvarandra.
Den allra minsta diskussion var
därför af den allra största vikt, och den
allra, minsta kyla, kunde blifva
anledning till brytning.
Jag anser sålunda, att en del af alla
dessa skilsmässor ägde rum med
anledning af dylika motiv, hvilket dock var en
mindre allvarsam sak än om de hade varit
föranledda af sedeslöshet och skandal.
Hvad beträffar att afgifva ett bestämdt
omdöme, huruvida sällskapslifvet på
denna tid var mera fördärfvadt än på
någon annan, är detta en svår sak. Detta
slags moraliska statistik vållar mycken
förlägenhet, ty hvar och en kan upprätta en
sådan efter sitt personliga lynne eller
sin personliga erfarenhet, hvilken aldrig
kan vara så synnerligen vidsträckt.
Jag anser emellertid att den
definitiva sanningen bör kunna återfinnas i
dessa vackra ord af Seneca:
»Man har förr i världen beklagat
sig, man beklagar sig äfven nu, och
man skall alltid komma att göra på
samma sätt. Man skall alltid komma
att säga att allt är förloradt, att lasten
triumferar och att mänskligheten blir
allt sämre och sämre. I själfva
verket är och förblir allt stationärt, ty
det är med svårighet, som man
märker, om det allmänna sedliga
tillståndet går framåt eller tillbaka några steg
under ett visst tidsförlopp — alldeles
som hafvet, hvars vågor så småningom
genom ebben dragas bort och genom
floden föras tillbaka till stranden.»
Vi äro således böjda för att tro,
att, oaktadt hrr moralisters och
satirikers hårda omdömen, det alltid
funnits i Rom flera lyckliga äktenskap
och flera dygdiga och hederliga
kvinnor än man tror.
Slutligen äro vi äfven öfvertygade om,
att hon gjort sig förtjänad af, att
hennes man, när han förlorade henne, lät
på hennes graf inrista dessa ord, hvilka
så ofta förekomma på grafvårdarne från
denna tid — och hvilka äfven Ludvig
XIV ti liegnat sig:
»Hennes död är den enda sorg som
hon har förorsakat mig» eller på latin:
»Ex qua nihil dolui præter mortern.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
