Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klasserna fått smälta, som dem ban och
Carlyle ha låtit dem höra. En svensk
löjtnant, Ernst Liljedahl, och en svensk
folkhögskollärare, Teodor Holmberg, ha
i ett annat ämne, vårt försvar, (samma
förlag) predikat för oss, hvad vår frid tillhör
i »fälthögskolans småskrifter», och den
förres lilla broschyr, Sveriges
jÖrsvarsfor-mäga, är särdeles instruktiv angående våra
försvarsmöjligheter, för att icke säga
lugnande. Vi tyckas verkligen icke behöfva
alldeles tappa modet, fast vi äro ett litet
land och en liten nation, och det bestyrkes
här med exempel.
Som verkliga »standard works» måste
de öfversättningar betraktas, som nu
af-slutats (Fahlcrantz förlag), den nya
intressanta tolkningen af Divina commedia af
professor Lidfors’, Dantes odödliga verk,
en öfversättning, där egenskaperna lärdom,
flit och subtil språkbehandlingskonst
före-enat sig att skapa ett utmärkt helt. Och
till arbeten af sådan allra gedignaste halt
måste också räknas det på samma förlag
utkomna biografiska arbetet Farrars Paulus
och det epokgörande verket, C. P. Tieles
Inledning till religionsvetenskapen. Men
det är tydligt, att just sådana verk som
dessa måste allra minst komma till sin rätt
i en öfversiktskritik. Till dessa
öfversättningar af gedigen art . höra också de två
nya band Mästerverk ur världslitteraturen
(Alb. Bonniers förlag), som nyss utgifvits
af Goethes Valfrändskap och Dumas’ d. y:s
Kameliadamen. Om den förra boken har
jag i en inledning yttrat mig. Jag erinrar
här blott om, att den är lika lefvande ännu
i dag, som när den först författades, att
kärleken ännu i dag har sin gåtfulla
naturmystik, och att ingen såsom Goethe
har skrifvit ett slags tragiskt motstycke
till Shakspeares Midsommarnatts dröm, fast
här kärlekens spetsfundiga tomtegubbe,
den glade Puck blir farligare än där, när
han för i armarna på hvarandra tvänne
par, som icke borde och egentligen icke
vilja råka tillsammans. Inga tragiska
förvecklingar men däremot mycket godt lynne
skall man däremot finna i Henrik Wranérs
Sippor och Smörblommor eller i Bondesons
allmogehistorier som han anspråkslöst
kallat M. V. K., medan Hugo Falks
Skolpojkar gärna kunnat stanna i manuskript
(alla på Alb. Bonniers förlag).
Bondesons mystiska titel M. V. K. skall
tolkas: mina vanliga kryddor, med
hänsyftning på Vingåkersdoktoms lakoniska
påskrift på hans vanliga recept mot
magsyra. Och det är verkligen säkert, att det
är stärkande för dålig andlig matsmältning
att läsa Bondeson. Läs exempelvis »Om
sockor på hönsen», där hönsen för att icke
krafsa i vårsädesåkrama, få strumpsockor
påsatta. Om vi ibland äro orättvisa mot
humoristerna och förklara, att det är
deras »vanliga kryddor», är det ofta vårt
eget fel, att vi icke förstå, att just emedan
humorn är en krydda, bör den icke
förtäras i samma stora portioner som vanlig
föda. Jag kom att tänka på detta vid
läsningen af Sigurds Ufsbilder ur svenska
hem (Hugo Geber). Jag ställer icke på
dem pretentionerna af någon hög och
märkvärdig poesi, men jag kan alls icke
som vissa kritici förarga mig öfver, att
han skrifver för hvardagsstundema och
hvardagsfolket. Får han en tår i ögat
ibland och hans hjärta blir rördt — så är
det ju min ensak, om jag icke vill eller
kan gråta med, men hvarför skall sådant
prompt benämnas sentimentalitet. Ej att
jag vill fri ta honom från att ha sådan.
Han är en mångproduktiv författare, som
aldrig har tvekat att låta spelverket gå
och dragharmonikan repetera vissa
melodier, men humor har han och gnistrande
lustig kan han vara, och därför förlåter
jag honom äfven många
spaltfyllnads-och till och med ett par råhetssynder.
Svårare är att förlåta honom vissa
ledsamhetens synder, men iag tror de böra
af-skrifvas på hans goda lynnes konto, när
han är i sitt esse. Men att läsa honom i
sträck bör man afråda. Då blir intrycket
alltför starkt af »mina vanliga kryddor.»
Och nu till de nya svenska
originalarbetena. Jag tror icke, att jag vill vara så
artig som kritiken denna gång varit mot
Vilma Lindhe’s berättelse Ledfyrar (Alb.
Bonnier), icke därför att boken ej är väl
skrifven men därför att jag ändå tycker
att någon riktigt genuin västkustbildning
å la Emelie Carlén kan det väl knappast
kallas. Ämnets ledfyr skimrar med något
osäkert sken. Och höra dessa fiskare
verkligen till den typ, som sitter inne med
västkustfiskarens bästa egenskaper? Jag är
villig att lämna författarinnan all sköns
försteg i fråga om grundlig bekantskap,
men ändå tviflar jag. Finns det icke ett
känslolif här af vekare natur?
Känslolif-vet är ju icke fint, men hafvet är en
uppfostrare både med sin hårdhändthet, sina
friska vindar och sina spegelblanka
farg-reflexer, sin strålande solskensklarhet.
Västkustfiskaren blir något af en ästetiker, en
förening af ömsinthet och vildhet, och är
han icke i hvardagslag mera mildsinnad
än här, mera fin, mera gentleman? Detta
hindrar icke, att moran är mycket bra
tecknad, och att andra af bokens figurer verka
mycket äkta, och att dessutom slutscenen
är en skildring, som man ej glömmer.
Bengt tror jag ej rätt på, men läkaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
