Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en genomgående vacker och nobel
figur.
1 en annons, som lästes härom dagen,
förekom ett litet tryckfel om Hjalmar
Söderbergs bok Främlingarna (Alb. Bonnier)
där stod »en ny bok om Hjalmar
Söderberg.» Detta »om» i stället för »af»
tycktes mig tala och säga, ej illvilligt men
välvilligt: »Vi läsa dig gärna, du är
be-gåfvad, originell, ibland lustig, elak, ironisk,
alltid oroligt sökande som vi alla, utan
dogmer och fastslagna åsikter och meden
ytterst behaglig tolerans. Du hatar vidare
fariséer och skrifver inte som de
publika-ner skolkrior om dygdens belöning, om
problemer, som vi alla kunna och som
icke äro några problemer alls. Men du
skall bara inte tro, att fast du låter oss
se små brokiga bilder af världen omkring
dig, och aldrig besvärar oss direkt med
din egen person, du skall bara inte tro,
att du kan inbilla oss, att det icke är
lyrik du författar, ty allt är färgadt af din
egen stämning, sedt genom din egen
kameras trollspegel.»
Ett sådant långt tal höll det lilla
tryckfelet, och det hade rätt. Liksom hans
föregående böcker är äfven denna boken
om en intressant personlighet, som heter
med författarens namn, boken om en värld
i så måtto mera liknande en barnkammare
än de vuxnes värld, att man snarare här
leker leken »pappa, mamma och barn»
än verkligen är det och snarare diktarom
sina pigor, som här i bokens första skizz
»Främlingarna», än håller dem i tukt och
Herrans förmaning. Man tar lyckan så
väl som olyckan på ett poetiskt
öfverklass-sätt, som man sällan tar det substantiella
här i lifvet, vare sig dess tråkigheter eller
dess glädjeämnen. Det är ingen
tillfällighet, att det finns så många rökrum här,
där man betraktar världen i stämningen
efter en fin middag, i en siestastämnings
lugna grubbel. När några af
radikalismens djärfva satser presentera sig i denna
miljö, blir det för läsaren ett intryck, som
när han minnes de på en gång läckra och
djärft diskuterande samtalen från
renässans-hofven under mediceernas tid- Så i
skiz-zerna »Efter middagen» och »Vid gröna
lampan.» På en gång lätt drömstämning
och dof pessimism genomströmma äfven
dessa a la Chopin på en gång dystra och
lätta ackorder, när Mortimer låter sig
drif-vas »med strömmen». När han möter
Lucie och öfverges af henne och
begrundar sitt ödes gåta och kastar en blick i
spegeln, utropar han förtretad: »jag ser ju ut
som en gammal präst», det är tydligen
författarens epikureiska jag, som icke vill
ha något att skaffa med hans moraliserande.
Le sens de la vie är lifvets nyckfulla
oresonlighet, — än sedan? Ingen trumpenbet
bara, vi äro alldeles för ömsinta mot oss
själfva. . . . Det är som spelaren i boken
säger, när man frågar honom, om poker
är inteiligensspel eller hasard: »det är ett
intelligensspel, om man vinner, men när
man förlorar, är det grof hasard», så växla
också våra synpunkter, allt efter som vi
stå midt i solen eller erfara olyckans onåd.
Så blir i »Spelarne», han, som vinner,
trygg som en liten gud, en nöjd och glad
människa. Mången gång påminner mig
stilen genom en ödets ironi om den, med
hvilken Söderberg visst utkämpat sin enda
litterära fejd, Harald Molander, och ett
högre beröm för humoristisk stilistik kan
jag icke ge. En sådan liten fras som
denna om pigjäntan: »hon älskade en
bagare vid namn Hjalmar», har för en
humoristiskt anlagd hjärna en liten dråplig
färgskiftning af komik, som den
ohumoristiske icke ser skymten af, och det är
just i sådana små fargbrytningar, som
Söderberg lika väl som Molander excellerar.
Att »tala med tungor» icke blott med en
tunga är denne författare förunnadt, en
kostlig gåfva, och vill han sätta till en
sträng på sitt instrument, tro mera på
lifvets allvar och storhet, utan att därför
förstås pruta af sitt förakt för dess ömklighet
och humbug, tror jag, att humoristen hos
honom blifver fullvuxen och skulle
erkännas som sådan ej blott af finsmakama men
af de breda lagren.
Henning v. Melsted hör tydligen icke
till dem, som vilja instämma i den
fördolda åsikt, som låg uttryckt i mina sista
ord, eller att blott de breda lagrens bifall
gör en framgång fullständig, fastän jag
visst icke med de breda lagren åsyftar
fjärderadspubliken men den, som just
upptar rummet mellan parketten och fjärde
raden. Han skrifver tydligen för parketten.
I mina kritiska anmärkningar är jag
väsentligen förekommen af en föregående
talare inom pressen, Hjalmar Söderberg i
hans kritik, fast jag ville ej obetydligt
skärpa dem. Jag tänker vid hr Me 1steds
sista bok Stormtider (Alb. Bonniers förlag)
på en målare med icke ringa talang, som
alltid vid sina Stockholmsvyer ger sina
taflor en dystert blå färgton. Denna
subjektiva ton slår an till en tid, men den
slutar med att verka så irriterande, att den
rent af skymmer förtjänsterna. Den blå
tonen hos vår författare är öfvertron på
kärleken, kärleken som glädjens saga,
kär-lekspromenaden, »kärleksresan.» Motivet
återkommer, tills vi kunna det utantill.
I »Stormtider» finnas tvifvelsutan de bästa
skildringar, hr v. Melsted hittills lämnat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
