Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Renans staty i Tréguier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
resultat, att så icke var förhållandet, och
för den skull afgjordt och bestämdt öfvergaf
en ståndpunkt och en lära, som han fann
vara ohållbara. Man kan vara öfvertygad
om, att detta steg kostade den unge
seminaristen i Saint Sulpice våldsamma inre
strider, men Renan var en alltför uppriktigt
och djupt religiös natur för att genom
kompromisser med sin öfvertygelse acceptera
en lära, som förnuft, historia och
erfarenhet måste förkasta såsom icke allenast
orimlig, utan osann och i många
afseen-den rent af hädisk. Han förutsåg själf
fullkomligt de följder, hvilka hans steg
skulle föranleda, och med sin kännedom
om kyrkans sätt att behandla annorlunda
tänkande, kunde han också vid slutet af
sin lefnad utbrista! >Hu, så svart jag skall
utmålas!* Den bild af honom, som
kyrkans stridsmän gifvit, lämnar icke heller
mycket öfrigt att önska i mörker, men för
oss, det tjugonde seklets barn, framstår
hans milda, höga och goda personlighet i
den förklarade dager, som tid och afstånd
förläna. Vi kunna bättre öfverskåda hans
lifsgäming, se de brister, som nu en gång
vidlåda allt jordiskt, men också till sitt
rätta värde uppskatta hans sträfvan och
hvad han uträttat.
Icke för ro skull låter statyns skapare, den
framstående franske bildhuggaren Jean
Boucher, vishetsgudinnan höja lagern öfver
den hvilande, i tankar försänkta filosofen.
Visheten var den gudamakt, som städse
var föremålet för Renans tillbedjan och
vördnad. *0, ädelhet! O, enkla och sanna
skönhet! Gudinna, hvars dyrkan betyder
förnuft och vishet, du, hvars tempel är en
evig, den samvetsgranna uppriktighetens
lärdom, jag kommer sent till dina
mysteriers tröskel, jag medför till ditt altare
många samvetsförebråelser. För att finna
dig har jag nödgats göra oändliga
spaningar. Den invigning, du gaf den unge
athe-naren med ett leende, har jag eröfrat med
eftertankens tillhjälp efter långa mödor.*
På detta sätt betecknar Renan själf sin
sträfvan i den härliga bön, som han
ned-skref till Pallas Athene, efter sitt besök på
Akropolis i Athen, där han först kom till att
förstå den fullkomliga skönheten. »Präster,
tillhöriga en främmande, från Palestinas
syrier kommen lära, drogo försorg om min
uppfostran*, säger han vidare. »Dessa
präster voro förståndiga och heliga. De
lärde mig långa historier om Kronos, som
skapat världen, och om hans son, som,
efter hvad man säger, gjort en resa på
jorden. Deras tempel äro tre gånger så höga
som ditt, o Evrhythmia, och likna skogar;
* de äro emellertid icke hållbara, utan falla
i ruiner efter fem eller sex hundra år; de
äro fantasifoster af barbarer, som inbilla
sig, att man kan åstadkomma något godt
oberoende af de regler du uppställt för de
af dig ingifna, o Förnuft. Men dessa tempel
behagade mig; jag hade ännu icke studerat
din gudomliga konst; där fann jag Gud. Där
sjöng man sånger, som jag ännu minnes:
»Var hälsad, hafvets stjärna_____räddning
för dem, som sucka i denna tårars dal!»
Då jag påminner mig dessa sånger,
smälter mitt hjärta, jag blir nära på aflalling.
Förlåt mig det, gudinna; men du kan icke
föreställa dig, hvilket behag dessa
trollkarlar inlagt i dessa visor och hvad det
kostar mig att följa det nakna förnuftet. Du
vet icke heller huru svårt det blifvit att
tjäna dig! All adel har försvunnit.
Skytema ha eröfrat världen. Det finnes icke
mera en republik af fria män; det finnes
endast konungar, härstammande från ett
tungt och tjockt blod, majestäter, åt hvilka
du skulle le. Klumpiga hyperboréer kalla
dem, som tjäna dig, lättvindiga ... En
fruktansvärd förfaing, en liga af alla
dumheter utbreder öfver världen ett blvlock.
under hvilket man kväfves. Till och med
de, som hedra dig, huru måste de icke
väcka ditt medlidande! . ..I enlighet med
några af de regler, du älskar, gudomliga
Förnuft, har jag berättat den unga guds
lefnad, som jag tjänade i min ungdom;
man skrifver till mig och frågar, hvilket
syfte jag haft därmed; de akta endast hvad
som tjänar till att göra deras växlarebord
fruktbringande. H varför skrifver man
gudars lefnad, o, himmel! om icke för att
väcka kärlek till det gudomliga hos dem
och för att visa, att detta gudomliga ännu
lefver och i evighet skall lefva i
mänsklighetens hjärta? . .*
Renans världsåskådning blef, som man
ser, en älskvärd skeptisism, utan ovilja
mot någon eller något, med öppet intresse
för allt och alla, men med förnuftet till
ledstjärna, dygden till styre och skönheten
till gallionbild. I allt hvad Renan
skrif-vit återspeglas också denna skeptisism,
som ofta ådragit honom förebråelser för
dilettantism, ty äfven där Renan är som mest
vetenskaplig, ha många vetenskapens
id-kare icke velat taga honom för fullgod;
det ser nämligen ut, som skulle
vetenskaplighet och djup aldrig kunna tänkas utan
den hårda och tunga form, som i Renan
hade sin bestämda vedersakare. Sällan
har nämligen på något språk skrifvits en
sådan prosa som Renans, så hög poetisk,
så klar och genomskinlig och så smältande
musikalisk, men på samma gång så
fulltonig, så innehållsrik, kraftig och målande.
På Renans utveckling till hvad han blef
bidrog i hög grad hans syster Henriette,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
