Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Renans staty i Tréguier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en af dessa sällsynta kvinnor, som hos sig
förena det upphöjdaste sätt att se och
känna med det skarpaste manliga förstånd
och en kärlek, som icke känner gränser
för sina uppoffringar. Renans fader var
sjökapten och dog på hafvet, »blef borta
under storm», medan Renan ännu var blott
ett barn. Han växte upp i fattigdom hos
sin moder, som han ömt älskade, och för
att bereda brodern en framtid, till hvilken
hans lysande begåfning gjorde honom
berättigad, lämnade hans äldre syster
föräldrahemmet för att såsom lärarinna och
guvernant förtjäna medel, som kunde
bidraga till hans utbildning. Tillsammans
med sin syster företog han också den resa
till Palestina och Syrien, bland hvars
frukter »Judarnes historia» och
»Kristendomens historia» måste räknas såsom de
yppersta. Inspirerad af system, skref han
»Jesu lif», en bok, som pä sin tid åstadkom
ett väldigt buller och verkade som »ett
spjut, inkastadt i fiendens läger, i akt och
mening att såra och döda*. På resan afled
emellertid systern, innerligt och djupt sörjd
af brodern, som i henne förlorade icke
allenast sin andra mor, utan äfven deltagarinnan
alla hans mödor och arbeten, tröstarinnan i
och rådgifvetskan, en del af hans egen
själ; djupt rörande äro också de ord,
med hvilka Renan alltid omtalar hennes
minne. Renans religiösa åsikter skulle för
öfrigt icke bli utan följder för honom själf.
Kallad till lärare i de semitiska språken
vid Collége de France, blef han redan
dagen efter sin första föreläsning afsatt från
sin befattning, och lörst sedan det andra
kejsardömets falska glans slocknat vid
Sedan, återfick han af den republikanska re
geringen, hvars undervisningsminister vid
detta tillfälle Jules Simon var, sin
lärostol, som han sedermera beklädde i
tjugotvå år.
Fastän Renan alltid hyste den åsikten,
att hans samtida voro alltför subjektiva,
alltför mycket sysselsatte sig med sig
själf-va och icke tillräckligt läto hänföra sig af
sitt ämne, icke fördjupade sig i hvad som
vi ha för ögonen, världen, naturen,
historien, och tyckte det vara illa att tala om
sig själf, enär den tid, man offrade på att
tänka på sig själf, vore »en stöld från Gud»,
lät han likväl förmå sig till hvad han
kallade dulcia vitia och skref dels sina
härliga »barndoms- och ungdomsminnen», en
bok af ett outsägligt rörande behag, dels
ock framlade sin »samvetspröfning», den
ärligaste själfrannsakning i den mest
utsökta form, och gaf därmed samtid och
eftervärld en inblick i sina innersta tankar,
känslor förhoppningar och farhågor. De
sår, som tära på och hota de modärna
ANATOLE FRANCE TALAR VID
RENAN-MONUMENTETS AFTÄCKANDE
I TRÉGUIER.
samhällena, ansåg han härröra från vår
tids hiskliga egoism och menade, att de
endast kunde läkas, om arbetsgifvare och
förmän förstode konsten att göra sig själfva
älskade, på samma gång de ingåfve sina
underhafvande kärlek till arbetet. Tyvärr
torde sådana arbetsgifvare alltid komma
att utgöra ett fåtal, och socialismen, af
hvilken Renan för öfrigt icke väntade sig
särdeles mycket, är nog icke ägnad att
uppfostra vare sig arbetsgifvare eller
arbetare till den ömsesidiga välvilja och den
kärlek till arbete, Renan önskade. Ju äldre
han blef, dess mera öfvertygad blef han
för öfrigt, att »vi i själfva verket veta
mycket litet om hvad vi mest borde veta». I
filosofien borde man framför allt hysa
förtroende till den oändliga godheten och
akta sig för allt fåfängt förhastande;
ingenting vunnes nämligen med att besvära san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
