Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - La Pulperia de la Pampa. Bilder från Argentina af Carl M. Hårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPPLÖPNINGSHÄSTARNA.
hum det stod till. Cura hade för
någon tid sedan sedan med en kam rat
haft en tvist, hvilken slutade därmed,
att denne senare fick »ett litet häl i
kroppen». Som såret i början ej såg
farligt ut, gjorde man ingenting åt min
kock. Men då den sjuke blef sämre
och dog, blef det nödvändigt att få
fast dråparen.
Jag kallade Cura och berättade för
honom, hvad det gällde.
»Dog han? Det var en ömtålig
enl»
Det var det enda han hade att säga.
Känslig kan man just inte kalla
honom. Och dock var han ingen dålig
människa.
Sådana finnas naturligtvis, som ställa
till bråk blott för att komma i tillfälle
att visa sin duktighet i knifvens
hand-hafvande, hvilket gör dem till dråpare
många gånger om. Samvetet gäller
för dem ingenting, ej heller den
räkning de ha att uppgöra med rättvisan.
Det är blott sitt »rykte» och sitt
»anseende» hos kamraterna, som de
efter-sträfva att öka. Hos dem är tanken
på: »Hvad säger man om mig i
»pul-perian?» lika viktig som en klubbs
omdöme är för klubbmannen.
Det mest intressanta vid en
»pulpe-ria» äro kapplöpningarne. Hvarje
ägare af en sådan ställer i ordning en
bana framför sin affär: helt enkelt två
raka parallella stigar, dragna på
horisontal mark, med en och annan stolpe
här och där för att märka afstanden.
På den för kapplöpningen bestämda
dagen synas, tidigt, ifrån alla håll
ryttare som styra kosan emot »pulperian».
Både ryttare och hästar äro i
högtidsdräkter. De silfverbeslagna betseltygen
och »recados»*), stigbyglarae och
sporrarna af silfver gnistra i solljuset.
Dagens hjältar komma, ledda vid
grimman och iklädda tumister. De
äro smala om magen och ha glänsande
hår. Om de blifvit riktigt skötta, äro
de mycket stillsamma, ja, t. o. m.
dåsiga. Kapplöpningshästen på landet
har den mest uttryckslösa fysionomi,
till dess ögonblicket kommer, då det
gäller. Hans kropp, när den blifvit
metodiskt »tunnad» och är just lagom
för att kunna utveckla största möjliga
hastighet, visar vackra former, liknande
en vindthundö, men — det må
förlåtas mig — hufvudet är något
klumpigt och smaklöst.
Äfven kvinnorna ha samlats till
festen, och det kan nu vara tillfälle att
presentera dem, gauchons
följeslager-skor — om också ej för hela lifvet,
så åtminstone för en del däraf.
Man kan inte säga, att »las chinas»
(utt. tji nas), kvinnorna från landet, äro
några skönheter. Men i sin första
ungdom se de bra ut ändå — på sitt
vis. De äro smäckra, något långa,
kanske litet för mycket. De kläda sig
i en dräkt, som också är för lång,
men som tillåter formerna att träda
fram. Som unga ha deras bröst,
hvilka snart förlora sig, en lagom höjd
och storlek. Dock kan man på dem
•) Ett slags sadel, som består af två med
snören sammanhängande putor att
applicera på ömse sidor af hästens eller
mulåsnans ryggrad. Ofvanpå dessa läggas
sedan en hel del täcken, allt fasthållet med
starka gördlar. Bildas så en mycket
bekväm sits, i hvilken man kan hålla ut
mycket längre än i en engelsk sadel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
