Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket befängdt misstag, utropade grefven
lifligt. — Nu rör det inte alls mig,
det är om dig, om din framtid, jag
▼ill tala.
Denna upplysning tycktes ej göra
sonen gladare. Han mönstrade fadren
frän hjässan till täspetsame och
suckade på nytt.
— Tag plats, min gosse, och låt
oss språka, återtog grefven och hans
väl vårdade händer beskrefvo en mjuk
båge i luften.
Löjtnant Angelo skakade artigt
nekande sitt hufvud och antydde med
en åtbörd, att fadern borde sätta sig
först.
Grefve Buonmarito log gillande och
nickade åt honom.
Där de stodo midt emot hvarandra
märktes genast hvilken likhet det, trots
skilnaden i ålder, fanns mellan dessa
båda män. Grefve Dario var något
längre än sonen och bar sitt hufvud
käckt tillbakalutadt. Det hvita, tunna
håret låg omsorgsfullt benadt åt sidorna,
ansiktet var verkligt nobelt med sina
klara, lifliga ögon, omgifna af ett
nätverk fina rynkor, och den stora, djärft
böjda näsan, under hvilken
mustacher-na, färgade och vaxade, krökte sig som
två svarta streck, angaf gammal god
ras. Allt hos grefven bildade ett helt,
som en förbrukad diplomat kunnat
af-undas honom, och lägger man därtill,
att kläderna sutto oklanderligt och voro
lika väl vårdade, som allt annat
tillhörande den gamle herras person, äger
man ett porträtt, så likt ett dylikt kan
vara. Men oaktadt hans yttre
underhölls så noggrannt, stack en liknöjd
slapphet fram öfverallt, och blott en
mycket ytlig betraktare skulle hafva
blif-vit bedragen af dessa sista kvarlefvor
från en förgången glansperiod.
Hos sonen var allting mindre och
kvinnligare. Händer och fotter
före-föllo så små och nätta, att ett
fruntimmer skulle kännt sig stolt öfver
dem, och de stora, bruna ögonen voro
simmiga af undertryckt ömhet. Musta-
cheraa sutto som en becksvart skugga
på den uppdragna öfverläppen och
tänderna lyste blåhvita under dem, när
löjtnant Angelo log. Och det gjorde
han ständigt utom tjänsten, ty han
visste, att det klädde honom.
När grefve Dario väntat en kort
stund tog han plats och började
omedelbart sitt väl förberedda anfall mot
sonen, som förblef stående orolig öfver
en vänlighet, som ej bådade något godt.
— Se dig omkring, Angelo, se dig
omkring! — Det hade kommit något
dystert i grefve Buonmaritos stämma,
och löjtnant Angelo kastade en halft
skrämd, halft humoristisk blick utåt
det mörka rummet.
— Hvad ser du? fortsatte grefven.
— Ingenting. Lampan lyser för
dåligt.
Det var icke precis det svar,
grefven väntat, men han lät ej förbluffa
sig utan knöt skickligt ihop
fortsättning och inledning.
— Nej, vi ha inte en gång råd att
hålla oss med fotogen.
— Hvad kan jag göra åt den saken ?
ämnade löjtnant Angelo invända, men
han hejdade sig, ty det låg verklig
smärta i fadrens röst.
— Du svarar inte, fortfor grefve
Dario. — Det är rätt, min gosse. Det
finns intet att svara på den saken. —
Med en tragisk åtbörd, som uttryckte
hans sorg öfver detta obestridliga
faktum, lade han armarna i kors, men
upptäckte därvid en liten fläck på ena
pekfingeraageln och tog strax fram en
pennknif ur västfickan för att putsa
sina naglar under det han talade
vidare. — Vi äro fattiga, utfattiga, de
sista ättlingarne af Buonmaritos
berömda släkt bo i ett — han tänkte
säga kyffe, men ändrade sig — i en
hyrd lägenhet på tre omöblerade rum.
Buonmaritos gamla palats är såldt till
ett bolag, som inredt det till hotell,
och där våra stora förfäder lefvat och
dödt, ränna nu penningdryga
engelsmän och vräkiga amerikanare ut och in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
