Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sonen hade kunnat svara, att det
hufvudsakligen var fadrens skuld, men
han teg. Grefve Dario hade för
ungefär trettio år sedan gift sig till en
ansenlig förmögenhet, hvilken dels gått
totalt förlorad i den stora
byggnads-svindel, som följde kort efter Roms
intagande, dels runnit bort vid gröna
bordet i Monte Carlo. Endast med
stor möda hade grefvinnan
Bounma-rito räddat så mycket, att det räckte
till sonens uppfostran. Och sedan den
blifvit fullbordad, hade hon, uttröttad
af makens permanenta otrohet och
barnsliga snedsprång gått till sina
mindre berömda, men mer hederliga fäder
förvissad, att Angelo skulle lyckas
bättre än sina dagars upphof.
Löjtnant Angelo hade just i minnet
repeterat denna historia om ett
olyckligt äktenskap och sjönk ändtligen ned
på stolen, som Tito ställt fram. Han
trodde sig nu förstå, att fadren led af
ett för honom helt vanligt anfall af
pratsjuka, och beslöt att lyssna så länge
det var trefligt.
Hänförd af ättens forna glans hade
grefve Dario fördjupat sig i dess
krönika och räknat upp namnen på
kardinaler och dignitärer, hvilka tillhört
densamma och spridt glans däröfver.
Men just då han nått sin hänförelses
höjd, märkte han sonens liknöjdt
uttråkade min och stannade midt i en mening.
— Ja, det där har varit, sade han
torrt. — Och hur det är tjänar till
ingenting att tala om, man blir inte
glad af det. Hur vi däremot skola
ändra det närvarande och bringa det
att motsvara vårt ärorika förflutna, kan
väl vara värdt en timmes samtal. Jag
ber dig för den skull uppmärksamt
åhöra mig. För att emellertid redan
från början undvika hvarje missförstånd,
skall jag berätta en liten del af
släktens krönika––––-— den allra sista.
Grefve Dario tog det väldiga sigillet
och vände vapnet mot sig liksom för
att af dess betraktande hämta krafter
till sin berättelses fortsättning.
— Jo, återtog han — för cirka
trettio år sedan befann sig vår familj
i ungefär samma belägenhet som vi
två nu. Ja, palatset vid Corson och
tafvelsamlingen voro väl ännu i vår
ägo, men det saknades pengar till
byggnadens underhåll, eftersom det
saknades dylika till våra
nödvändigaste utgifter. Mina föräldrar, mina
syskon, två tanter och jag lefde
bokstaf-ligen på luft, och den är icke af bästa
beskaffenhet så här nära Tibern. Ifall
jag säger dig, att mina föräldrars
ställning då i intet afseende var bättre
än vår just nu, bör du inse resten.
På hvad sätt vi sjunkit ned i denna
släkten ovärdiga fattigdom skulle blifva
för långt att beskrifva, alltnog vi vore
nere. I och för sig är det intet
ovanligt för en romersk ädling, det gångna
århundradet har varit sorgligt för oss
alla. Men låt oss lämna dessa strängt
taget öfverflödiga betraktelser! —
Gref-ven gjorde ett kort uppehåll och
inledde nästa mening med att dunka
sigillet i skrifbordet. — Enda utvägen
att reparera skadorna var ett rikt
giftermål för mig, och ehuru icke
familjens nominella öfverhufvud blef jag
med ens dess verkliga stöd, jag var
de minas sista resurs. Och alldeles
som jag nu talar till dig, kallade min
far mig in till sig en afton och
meddelade, att han efter långt sökande
funnit ett passande parti. En
norditaliensk fabrikör hade ingenting emot
att åt sin familj skänka den glans,
millionerna icke ensamt förmådde
gifva. Att blifva släkt med
Buonma-ritos var det mest eftersträfvansvärda
min blifvande svärfar kunde tänka sig,
det bevisar, att han ägde hufvud och
det gjorde större intryck på mig än
den ganska rundligt tilltagna hemgiften.
Löjtnant Angelos sömniga min hade
försvunnit, medan fadren talade, och
när han begrep, att denne syftade till
ett bestämdt mål, blef han med ens
uppmärksam.
— Du menar väl icke» att jag, bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
