Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett äktenskap med den lika fattiga
Virgilia var ett bedröfligt faktum, som
hans äkta italienska optimism hjälpte
honom att icke se. Han var nöjd
med vissheten, att Virgilia älskade
honom och begärde tills vidare
ingenting mer af lifvet än hennes genkärlek.
I ett dimmigt och obestämbart fjärran
hägrade giftermålet med henne, som
någonting för närvarande
oupphinne-ligt, men som en sällsam slump
måhända skulle skänka de båda unga.
Att han själf borde göra något för att
nå detta mål, föll honom aldrig in,
han var nöjd med att vänta, om blott
ingen förändring till det sämre inträffade
önskade han ej mer.
Och nu kom fadren och ville skilja
honom från hans ljufva Virgilia.
Löjtnant Angelos sammetslena ögon sköto
blixtar af vrede och förakt. Och så
bjöd man honom muraren Cappelettos
dotter, som ej förstod att kläda sig
och som visst var litet lågbalt.
Millionerna talade väl till hennes fördel,
men bredvid Virgilia var hon ej ens
värd att nämnas. Med en liten suck,
hvars åhörande skänkte fadren en stilla
glädje, makade löjtnanten fresterskans
bild åt sidan och stolt kastande
huf-vudet bakåt, sade han.
— Det är onödigt att fortsätta vårt
samtal längre.
— Du samtycker således.
— Aldrig, min far, aldrig! —
Löjtnant Angelo stod rak och stel framför
grefve Dario och de eljes släpande
ögonen uttryckte en orygglig
beslutsamhet. Han njöt obeskrifligt af att
få visa sig sådan och han önskade,
att Virgilia Pradini varit närvarande
för att bevittna den triumf oegennyttan
och kärleken firade. I alla händelser
var han nöjd med sig själf, så mycket
mer som han ärligt kunde påstå, att
han menade hvad han sade.
Grefve Dario nickade gillande mot
sin son, hvars plastiska ställning
tilltalade hans skönhetssinne, men det
oaktadt yttrade han.
— Precis så svarade äfven jag min
far en gång. — Och därefter bifogade
han, som om det varit ett dylikt
energiskt förnekandes enda naturliga följd.
— Sedan gifte jag mig förstås med
din mor.
— Men jag ämnar icke göra på
samma sätt. God natt, min far!
— Sof på saken, min gossel
uppmanade grefve Dario vänligt. — Sof
riktigt ordentligt på saken!
— Mitt beslut är fattadt, Virgilia
eller ingen. — Och lidelsefullt beskref
löjtnant Angelos högra hand en cirkel
i luften.
Grefve Dario nickade alltjämt
instämmande, han var för god romare
att ej beundra en vacker åtbörd, om
den ock bekräftade ord, hvilka i allt
stredo mot hans åsikter och önskningar.
Men därefter sade han litet lifligare:
— Lyd mitt råd och sof på saken,
Angelo 1
— Det är onödigt! För mig
representerar Virgilia framtiden, hon är min
lycka.
— Hvad allting går igen här i
världen, mumlade grefve Dario. — Det
är ju mina ord, precis mina ord du
använder. Vore det ej omodärnt att
tro på en försyn, skulle jag sannerligen
vara hågad att göra ett försök därmed.
Och sedan han gjort denna reflektion
fortsatte han med verklig beundran:
— Vet du hvad, din gest nyss var
storartad, du är en värdig ättling af
Buonmaritos vidtberömda släkt.
Löjtnant Angelo förstod att fadren
sagt ungefär hvad han ville säga. Med
en böjning på hufvudet och mild
stämma önskade han honom en god natt
och lämnade rummet. Hans steg voro
spänstiga, bröstet var framskjutet och
hufvudet bakåtkastadt, som om det
det gällt att i spetsen för sin raska
pluton storma ett fientligt batteri. Han
visste sig vara en hjälte, som enkelt
och behagfullt skjutit frestelsen ifrån
sig och han föresatte sig att redan
nästa dag lata Virgilia veta allt. Hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
