Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Indianskt trolleri. Fri öfversättning för Varia af Chicot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad är det om Målade Ormen?»
sporde han likgiltigt.
»Kanske Målade Orm på
krigsstigen», vågade Vackra Fjädrar
försiktigt. »Kanske elaka Blodindianer säga
Målad Orm napiake gör Pipskafts
medicin dålig medicin.»
»Hvad är det som gör, att du tror
Målade Ormen är förargad på napiake?»
Sargent rakade sig ifrigt. Han ville
ej se intresserad ut. Indianen är så
rädd och försiktig som en hare, då
han ej är uppeldad af whisky eller blod,
och Sargent visste, att det att
uppväcka Vackra Fjädrars oro skulle vara
att göra slut på hans meddelanden.
Indianen vred sig oroligt på det
torra, frasande gräset. Han tyckte om
»Misthe Sargent» och ville icke, att
något obehag skulle komma af Målade
Ormens galenskap. Äfven var han
utan tobak och the och hade inga
pengar till vadhållning vid de kommande
indianska kapplöpningarna. Och
därför fortfor han att omtala i korta,
skruf-vade meningar med en mängd
reservationer och försiktiga otydligheter, hvad
han hört pratas hit och dit bland de
indianska stammarna.
Det kunde icke förnekas, att efter
Pipskafts död Målade Ormen hade
fastat länge och strängt, och den hvite
mannen visste själf om eller om icke
indianerna voro att frukta, när de
fastade. Visserligen hade elaka indianer,
både Blod och Peigan, hört honom
hota med hämnd emot napiake, som
skrattat högt åt faderns trolleri, medan
alla andra voro skräckslagna af
förundran och fasa. Det hade äfven
pratats om af vissa indianer — men de
voro lögnare och inte att lita på i
något hänseende — att Ormen svurit på
att döda napiake vid första ögonsiktet
och sedan fly öfver gränsen till
Montana, där soldaterna voro fega och inte
skulle våga taga honom. Och inte
ville de hjälpa styrelsen i Canada
heller. Det var dessutom kändt, att
Målade Ormen noga synat en ny bössa i
Hudson Bays stora handelsbod i Spitze,
ehuru Vackra Fjädrar inte för sin del
trodde, att han köpt den. Den hvite
mannen kunde göra som han ville i
att bry sig om sådana otroliga historier.
Då han ändtligen hade slutat, gaf
Sargent honom pengar och kastande sig
i en stol vid fönstret, försökte han
tänka klokt öfver hvad han hört. Då
han upplyfte hufvudet, hade indianen
gått. Han hade smitit lika tyst och
hastigt som han kommit.
Sargents tankar voro långt ifrån
angenäma. Han visste, till hvil ka
ytterligheter en indian, galen af sonlig sorg
— emedan indianerne ha starka
sonliga känslor framför allt — kunde gå.
Han visste, huru styngnet af hans fars
misslyckande skulle svida i Målade
Ormen, som, själf hafvande ingenting
att förlora, icke hade något eget
intresse att sätta gränser för sin hämnd.
Sargent upptäckte plötsligt, att han
var rädd — rädd för den flicka, han
älskade. Han hade icke förut känt,
huru mycket han älskade henne, men
nu var denna förfärliga fruktan en god
gradmätare. Den slet i hela hans
tillvaro. Emellertid, fast han var rädd,
hade han aldrig känt sig så säker på
sig själf och mer i stånd att skydda
henne. Han gladdes däröfver, ty hon
hade ingen annan än honom. Sir
Roberts frånvaro gjorde honom ensam
ansvarig, och det föll honom aldrig in,
att han skulle känna sig för liten inför
någon händelse. Han slutade sin
klädsel och gick ut för att få hästarna i
ordning.
Det var en lång, vild ridt de hade
denna eftermiddag. Vinden, som
alltjämt blåser större delen af dagen, dog
ut tidigt, och de redo i lugn. Längre
och längre öfver prärien kommo de,
hästarna hade fallit i en lång, jämn
galopp, som var oafbruten, utom då
de råkade ut för någon mullvadsgrop,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
