Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Indianskt trolleri. Fri öfversättning för Varia af Chicot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men. Det var nästan omöjligt att
komma öfver med två.
Men det måste göras. Sargent bet
hårdt ihop läpparna och svor invärtes,
att det skulle bli gjordt. Men det
be-höfdes alla deras ansträngningar för
att göra det.
Det skulle taga mycket mer tid för
två att komma öfver än eny och
Sargent kunde se af den indianska ponnyns
fart, att det var en af de bästa af sitt
slag och nog skulle kryssa sin
väggenom den ändlösa processionen af
timmer så kvickt som den någonsin kunde
göras.
Deras egna hästar gingo väl, ehuru
han hyste svåra tvifvel, huruvida miss
Campbells ponny kunde hålla sig
mycket längre. Flickans ansikte var blekt.
Hon satt mycket stilla och lät ponnyn
gå som han behagade. Båda djuren
sprungo jämnt, med den friska vinden
sjungande i öronen. En gång tittade
miss Campbell öfver skuldran. En
solstråle lekte på indianens blanka
bössa. Då hon vände mot Sargent,
såg hon ut som om hon sett ett spöke.
En gång såg äfven Sargent sig
tillbaka, och han märkte, att indianen
vann betydligt på dem. Den stora
bomullsträdsskogen, hvilken i den
friska, klara luften hade synts så nära,
tycktas vika tillbaka som de
galopperade på. En ändlös prärie sträckte ut
sig framför dem, och hästarna började
visa tecken att ge efter för
påtryckningen. En gång slacknade miss
Campbells ponny, och Sargent slog till honom
skarpt med sitt spö. När han gjorde
det, uppgaf hon ett litet skri och såg
på Sargent med ett ängsligt, blekt
ansikte. Och så kastade sig hästarna
framåt igen, fram, fram, mot floden.
De kunde nu höra vattnets hastiga
brus och dånet af stockarna, när de
vältrade och puffade sin väg nedför
strömmen. Då de närmade sig
stranden, lutade sig Sargent öfver och
släppte ut bukgjorden några tum. Han
tordes inte lossa på den på miss Camp-
bells häst äfven, af fruktan för att
snedsadeln skulle töma om. Men det måste
göras. Hästarna måste ha stort
utrymme för att andas under deras långa
simning, så att de stannade för ett
ögonblick. Men det blef ett ögonblick
för långt, ty öfver vattnets brus hörde
de Målade Ormens fruktansvärda
stridsrop. Han hade vunnit på dem.
Det var ej ett ögonblick att förlora,
och med ett språng var Sargent på
ponnyn igen och de redo emot floden.
Vid brädden höllo de in hästarna,
väntande för ett ögonblick, då
stockarna ville skiljas något och låta dem
komma fram. Det tycktes vara
galenskap att försöka det. De stora timren
kommo ned i oräkneligt antal och med
en snabbhet, som kunde bräcka en
ponnys ben som hade det varit af glas.
Plötsligt tycktes den ändlösa raden
af stockar delvis hopträngd, och för
ett ögonblick syntes en jämförelsevis
klar vattenväg nära stranden och ut
till midten af strömmen. Vid den
andra strandsidan kommo de ned lika
våldsamt som någonsin, men tillfället
att komma äfven halfvägs måste
tillgripas.
Sargent såg på miss Campbells hvita,
ansträngda ansikte.
»Var inte rädd!» sade han hastigt.
»Jag är inte rädd», svarade hon.
Sargent nickade. »Det var rätt!»
sade han. »Vi måste försöka. Nu!»
Han slog sin högra arm kring
flickans midja, tagande tyglen af hennes
ponny fast i sin hand. Och hastigt
kände hon sig åter intagas af denna
egendomliga känsla af trygghet hon
en gång förut erfarit. Och då hästarna
plumsade brösthögt i strömmen, blef
hon ofrivilligt varse, att hon till
hälften reste sig i stigbyglarna och
skrattade öfverljudt och lyckligt.
För en stund var simningen lätt,
och hästarna bemästrade den snabba
strömmen med glans, men halfvägs
öfver hade de mer än strömmen att
kämpa emot. Han såg flickan bredvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
