Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Ruskpricken. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
net. Ljusa, landtliga rullgardiner voro
neddragna för fönstren, utom det, som
vette inåt skogen. Där stod
skrifbor-det med ett par tjocka folianter och
anteckningsböcker uppslagna.
Doktorn var några och trettio år,
högvuxen, blond, med något vissna
drag och blekt bronserad hy. Han
rörde sig med den för vissa män egna,
elegant slanka hållning, som under en
korrekt yta döljer en fond af eldig
kraft. Ögonen voro mörka och brunno
af energi.
Han stannade framför skrifbordet och
såg in i skogen. Så satte han sig och
stödde ansiktet i händerna.
Någon hördes komma i rummet
utanför. Han ryckte till, grep efter en
penna och slog i de tjocka böckerna.
Det var hustrun.
»Följer du med ut på sjön?»
Hon talade irriterande högt.
»Jag har inte tid just nu. Det är
ett viktigt fall, som ...»
»Fallet Hollert, inte sannt, Allan?»
»Agnes 1» Han reste sig häftigt.
»Ja, akta er, att det inte blir ett
fall, om det inte redan är.»
»Agnes, din svartsjuka gör mig
galen! Hur har du varit den sista tiden,
dina nycker och orättvisor har ingen
ändel Nu sist det här med
skrifbordet, som jag flyttade för att göra dig
till viljes! Du vet, att jag tycker om
att se sjön, rår jag för, att damerna
väljer den här klinten till utsiktspunkt?
Det får bli ett slut, säger jag!»
Ett ögonblick möttes deras ögon hårdt
under tystnad. Så sade hon:
»Om någon har anledning att
beklaga sig, så är det väl jag. Så som
du försummar mig!»
»Jag försummar dig icke, och jag
är led vid att dagligen behöfva tala
om läkarens plikter —»
»Som ålägger dig att sällskapa med
denna öfverlägsna fru Hollert, som ...»
hon af bröt och återtog: »Du har ju
sagt mig, att du umgicks i
grosshand-lar Hollerts hus, medan han lefde?»
»Jag var dum nog att tala om det.»
»Åh, det var inte så dumt, jag hade
nog fått veta det ändå, och det hade
kanske varit otrefligare för dig.»
»Hvart vill du komma?» Han såg
henne skarpt i ögonen.
»Jo, jstg v*Ue bara veta, om du
redan på den tiden hyste de där
åsikterna om att moral och renlighetssinne
var en och samma sak, när det
gäl-de .. .»
»Åh, du vet mycket väl, att det var
ett öfverord, som du retade mig till»,
afbröt han häftigt, »och för resten så
— ja, det där förstår du ändå inte,
så det är inte värdt att tala om.»
»Ja, det vet jag nog, att jag är dum!
Men du ska inte försöka inbilla mig,
att du inte är kär i henne.»
Han svarade icke.
Hon gick och satte sig i soffan och
började gråta hysteriskt. Han stod med
korslagda armar och såg på henne.
»Du bryr dig inte alls om mig,
Allan, du tog mig bara för pengarnas
skull.»
Han fnyste föraktligt. Hon grät igen.
»Men nu är hon ju fri, nu kan du
ju ta henne, utan att ditt
renlighetssinne ...»
Han stampade hårdt i golfvet.
»Tig, Agnes, eller...»
»Hon är ju rik och så får du
kärlekslycka på köpet», fortsatte hon och
torkade sitt förgråtna ansikte. »Och
barn med», tillade hon hånande och
slet i näsduken.
»Du kunde fresta mig att slå!»
utbrast han ursinnig. Så som du
förolämpar mig.»
»Ja, gör det, slå mig, så jag dör»,
sade hon slappt och föll tillbaka.
»Du är sjuk, Agnes, du behöfver
verkligen komma ut på sjön i friska
luften.»
»Ja, jag mår så illa så.» Hon var
alldeles blek.
»Gå före då, jag kommer strax efter»,
sade han kort.
Hon gick utan ett ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
