Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Ruskpricken. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Doktorn stod ett ögonblick orörlig,
så gick han bort till soffan, där hon
nyss suttit, och lutade sig trött. Han
var mycket blek och såg pinad ut.
Han blef sittande med blicken stelt
fäst i taket. Så for han med handen
öfver pannan, det var som om
tankarnas flod runnit bort och blottat den
steniga, nakna ebbgrunden i hans
medvetande.
Där låg det förflutna sjunket, dödt
och meningslöst. Hade han ej haft
en brydsammare ungdom än de flesta
och dock kämpat sig igenom blott
genom utöfvande af själföfvervinnelse,
utan hopp om belöning? En färglös
tid, det var ingenting att minnas
därifrån!
Sedan hade lidelsens sol runnit upp
och gifvit hans tomma tillvaro ljus och
innehåll. Som en hungersnöd hade
kärleken varit öfver honom. Och dock
hade han afstått. Var det
hederskraf-vet? Det var ej lätt att säga, de stora
konventionella fraserna trodde han i
alla händelser icke på. Så kom hans
äktenskap. Han hade trott sig älska
henne. Först var det nyhetsstämning
och ett kelande, sedan blef det ett
enda tvistande och missförstånd.
Ingenting hade de gemensamt, icke ens ett
barn. Det är annars hvad man och
kvinna lättast ha gemensamt. Han
längtade efter ett barn.
Han reste sig tungt och såg sig
omkring med tomma blickar. Det var så
tyst. Tjänarna hade fått ledigt och
gått ut. Det är litet att göra i ett
hem utan barn.
Han gick några slag öfver golfvet
med rynkade ögonbryn. Hvilken scen
hade hon icke ställt till strax före
deras afresa till Snäppvikl Bara för en
ren bagatell! Nervös och trött, som
han var, hade han i harmen låtit henne
fara ensam på båten. Och sedan
hörde scenerna till ordningen för dagen.
Hon dolde ej sitt retliga lynne, och
han misstänkte, att hela Snäppvik
talade om deras samlif.
»Om jag hade din styrka, Jenny!>
sade han plötsligt högt och stannade
med ett skarpt uttryck i de mörka
ögonen. Han gick igen. Så sade han
mellan tänderna:
»Nej, jag afstår inte en gång till 1
Jag skall tala med henne, det får bli
ett slut.»
Han tog sin hatt och gick hastigt
samma väg hustrun gått. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
