Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Scenen. Teater-Krönika. Teknik och själ. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltför tungsint nordbo för att icke
sen-tera.
Men Cyranos esprit får i Coquelin
en fin och rörlig representant.
Stycket är skrifvet för honom, och det
passar honom. Att se en af
Frankrikes bästa aktörer spela ett af
Frankrikes bästa dramer har sitt särskilda
nöje, äfven om man inser, att
Coquelin, som gjort rollen några hundra
gånger, numera befinner sig på andra
sidan hänförelsens kulmen.
Som Moliére-tolkare intresserade han
också. Af Tartuffe gjorde han en
klipsk fuling, hvilken inte ägde det
eleganta hyckleri, som traditionen
tilllägger honom. Coquelin föraktade
slentrianen och skapade en kuriös
him-lare, hvars groteska miner lockade till
skratt, men ej i högre grad
tillfredsställde det konstnärliga medvetandet.
Däremot firade han i »Les
précieu-ses ridicules» en af dessa triumfer,
som blott äro beskärda briljanta
begåf-ningar, när de äro i sitt esse.
Coque-lins Mascarille är oförglömmelig genom
sitt guttaperka-ansikte, som snabbt
lyder situationens och textens kraf, och
sin till otrolig vighet öfvade tunga.
Sedan man hört honom med
vidunderliga tonfall sjunga sin visa, förstår man,
hur han blifvit så älskad af människor,
som längta till scenglädje.
Stockholmame, som äro så franskt
anlagda, stundom till öfverdrift (Cléo
de Mérodes otroliga succés), tycka
mindre om engelska pjäser. »Miss Hobbs»
gick bra, men när Dramatiska teatern,
i förlitande på namnet Jerome K.
Je-romes magnetiska kraft, gaf
»Dufsla-get», stod man snopen inför ett
tre-kvällars-fjasko. Hvad skulle man ge?
Hr Fredrikson fanns lyckligtvis i
staden — kom och räddade situationen
med sin gamla repertoar, tills man blef
färdig med »Slottsfrun».
Teknik och själ utesluta inte hvar-
BARON KRNST VON WOi.ZOGEN.
andra. Den, som håller jämvikt
mellan form och innehåll, når ett godt
resultat. Det har Alfred Capus gjort
i »Slottsfrun». Författaren har
repliken i sin makt, är både kvick och
nobel. Här går han djupare än i sin
komedi »Pängar eller lifvet».
»Slottsfrun» har vunnit stor succés i Paris.
Äfven här mottogs den väl. Om (letta
stycke också äger en så korrekt
hållning, att det kallats Capus’ dörr till
franska akademien, äger det så
mycken rörlighet, att äfven icke akademiskt
anlagda individer kunna ha nöje däraf.
Fröken A. Jansson gick i elden med
hr Personne. Hon är begåfvad med
energi och toaletter, han en skarp
rc-plikör. Hr Arehn utmärkte sig genom
klangfull diktion och imponerande
hållning. Fröken Åhlander pepprade
författarens anrättning, och hr Gustaf
Bergström släppte gäcken lös.
* . *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
