Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Jakob och Rakel. Humoresk af Teo von Torn. Öfversättning af E. H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB OCH RAKEL.
HUMORESK Af TEO von TORN.
ÖFVERSÄTTNING Af E. H. W.
T"\å fru v. Veltheim mottog
referen-^ darien Klinckes kort såg hon ett
ögonblick förstummad på den lilla
fyrkantiga papperslappen, hvarefter hon
skakande hufvudet rådlös satte sig att
betrakta den målade plafönden i sin
eleganta budoir.
Kunde man väl tänka att den
människan skulle komma igen? En sådan
okänslig ihärdighet hade hon ännu icke
råkat pål Visserligen gjorde man henne
sin kur, djärft och blygt, skyggt och
påträngande, på alla sätt och i alla
nyanser, med hvilka kärlek och
beräkning pläga fria till en fru, som är
själf-ständig, ung och rik; att fru Erna
dessutom var underbart vacker, tog
hon icke med i dessa flyktiga
öfver-slag, — kanske emedan hon ansåg det
för själfklart; kanske också därför att
hennes verkliga mening var att, såsom
hon ofta och gärna betonade, skönhet
vore en naturens Danaégåfva. Blott
»den olycksaliga skönheten» vore skuld
till att kvinnan i tidens täflan icke
in-toge en mannen jämlik ställning.
Visserligen stod den nätta
kammarjungfrun orörligt stilla vid dörren, men
fru Erna kände dock att ett par nyfikna
ögon bespejade henne. Hon måste
besluta sig om hon skulle mottaga den
efterhängsna människan eller icke.
— Nejl — hon ville ickel intalade
hon sig, samt reste sig och kastade
med likgiltighet kortet på närmaste
bord.
— Säg att jag ej kan taga emot.
Jag är hindrad, sjuk, eller död — hvad
som helst 1 Bäst är att säga att jag är
sjuk.
— Ja, nådig fru.
Jungfrun gick och fru v. Veltheim
gjorde en rörelse som om hon velat
säga något mer, men hejdade sig. Ett
ögonblick lyssnade hon som om hon
genom fem rum kunnat följa
uppdragets utförande, vände sig hastigt och
gick fram till fönstret.
— Bäst sål Han kunde gärna få
klart för sig huru uttröttad hon var
på detta årslånga Toggenborgeri och
att äfven den största ihärdighet icke
skulle rubba hennes beslut att förblifva
ogift; men kanske––––––-— hon
borde åtminstone tagit emot honom
— — — —, män äro så besynner-
liga; — kanske inbillade han sig att
hon var rädd för honom, — att hon
icke kände sig stark nog att
personligen säga honom det, som afvisandet
genom kammarjungfrun betydde–––––
— — — —. Och med hela sin
ka-priciösa naturs osäkerhet började hon
redan ångra att hon afvisat hr
Valdemar Klincke, då jungfrun dröjande och
förlägen återinträdde.
— Jag sade herm att frun var sjuk.
— Nå?
— Han bad mig lämna detta kort.
Fru v. Veltheim grep hastigt efter
kortet och skrattade högt då hon kastat
en blick på detsamma.
— Nåväl; för in herrn i blå
salongen.
Tydligt lättad försvann jungfrun
hastigt. Det hade också varit bra orätt
om frun verkligen icke skulle mottagit
en herre som med guld betalt en så
enkel anmälan.
Fru Eraa granskade ännu en gång
kortet och utbrast i ett klingande skratt,
ty af »D:r V. Klincke, Referendarius»
hade på ett ögonblick blifvit »D:r med.
V. Klincke, praktiserande läkare»; —
och gent emot denne hade hon ställt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
