Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Jakob och Rakel. Humoresk af Teo von Torn. Öfversättning af E. H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig sjuk! I alla fall — i hvilken
gestalt han än uppträdde — skulle hon
dock säga honom sin mening rent uti
Efter några ögonblick inträdde hon
i blå salongen, där Valdemar Klincke
mottog henne med den otadligaste
bugning och med en så lugn själfsäkerhet
räckte henne ett par lösa synnerligen
smakfullt valda blommor att det blef
henne omöjligt att tillbakavisa dem.
Hon tackade till och med med en
förbindlig nick och anvisade honom en
afsides stående stol.
Men Valdemar K incke hade redan
tagit plats på en annan och afdrog
helt yrkesmässigt sina handskar; hans
friska ansikte, som pryddes af en yfvig
brun mustacb, förändrade ej en min
då han slutligen drog sin stol intill
kåsösen där fru Erna tagit plats och
noga undersökte hennes puls. Innan
fru v. Veltheira hunnit besluta sig för
att skratta eller vredgas hade han
slutat diagnosen; åtminstone såg han på
henne med den innerligaste förståelse.
— Egentligen skulle Ni visa mig
tungan, men som jag är en känslig
och misstrogen människa, är jag rädd
att Ni i dag skulle göra det särdeles
gärna och därför så — — — —
— Herr doktor jag ber, afvisade fru
Erna med svårligen bibehållet allvar.
Valdemar Klincke lät ej på ringaste
sätt störa sig. Han sköt stolen något
tillbaka och stödde sin käpp mot hakan.
— Er sjukdom är ej farlig nådig
fru; det är det gamla lidandet, som
jag observerat alltsedan jag hade äran
göra eder bekanskap — Antipathia
Klinkeriana — afsiktligt och
oförsikt-tigt underhällen och därför
ögonblickligt stegrad; — men ingalunda
obot-Hg-
— Vågar jag fråga herr doktor med
hvad rätt ni talar till mig på detta
sätt? — frågade den sköna frun nu
verkligen förargad i det hon strängt
och afvisande reste sig upp.
— Det är svårt att besvara, sade
han med en djup suck. — Det är
hvarje människas rätt då hon känner
sig illa behandlad, och ni får förlåta
mig, men ni är rätt ovänlig mot mig . ..
äfven i dag då jag så mycket gladt
mig åt att komma till eder med
uppfyllelsen af en af edra önskningar.
— En önskan — af mig?
— Just så! ni tyckes ej längre
minnas?
— Jag har ej en aning om hvad
ni menar, framkastade fru v. Veltheim
med en axelryckning.
— Hm––––––-
Ett ögonblick såg Valdemar Klincke
fundersamt ned på golfvet, därefter
återtog han sin själfsäkra orörliga min
och sade — I så fall måste jag gå
något tillbaka i tiden. Noga ett år
efter er makes, min vän Veltheim,
död, vågade jag för första gången en
antydan om att jag älskade eder och
att jag skulle blifva en vansinnigt
lycklig människa om ni ville gifva mig
eder hand för hela lifvet. Ni afvisade
mig då — och ni hade rätt. Jag var
en flanör, en odugling, som stal dagen
af Vår Herre och förslösade penningar,
som jag ej förtjänt utan ärft af .mina
föräldrar; ni sade mig klart hvad jag
var värd och jag har lagt edra ord
på. hjärtat. Efter tre års ansträngande
arbete hade jag slutat mina
medicinska studier, och då jag åter full af
förhoppning vågade närma mig eder,
förklarade ni att en medicus genom
sitt yrke vore eder obehaglig och
samtidigt antydde ni godhetsfullt att för
eder syntes juristståndet såsom det
värdigaste för en man––––––-
Här rodnade den vackra frun, ej
blott öfver det sällsamma utseendet hos
denne friare, som hon i intima kretsar
kallat »öäckfebern», utan
hufvudsak-ligen vid minnet af att hon verkligen
gjort en sådan uppmuntrande
anmärkning.
— Jag förstod fullkomligt, fortfor
Valdemar Klincke, er man var också
jurist. Inom ytterligare tre år är jag
nu på första stegpinnen till blifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
