Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Tristi amore. Skiss af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRISTI AMORE.
Skiss af HENNING von MELSTED.
etta är min väns historia.
Höst rådde. Molnen flockade
sig sakta på himlen, solen kämpade
för att komma fram. Då och då föll
ett löf, då och då sjönk en aster
samman i den frostskadade rabatten ...
Detta är min väns historia, han
berättade mig alltsammans. Det var
en af de sista dagarne han lefde. Jag
hade kommit åkande till honom på
förmiddagen för att höra hur det var
med honom. Han hade just haft ett
svårt anfall när jag kom, och i hans
ögon dröjde ännu en starkare glans,
ett skimmer af lättnad, af lycka!
Han råckte mig handen med ett tyst
småleende och bad, att jag skulle
sitta hos honom. När vi blifvit
ensamma, började han berätta.
Orden kommo långsamt, som om
han tyckt, att det inte fanns någon
anledning till brådska för honom
längre, och man kunde godt höra, att det
var kända saker, så att han icke
uppfann eller behöfde tänka efter eller
fick nya synpunkter utan endast
relaterade ...
— Du vet, började han sin
berättelse, när man hunnit till en viss punkt
i sitt lif, är det som om man mistat
möjligheten att åldras. Det är som
om man gjort en helomvändning, så
att man måste se tillbaka i stället för
framåt, och med samma känsla
hvarmed man förr tänkte på sitt
kommande öde, undrar man nu öfver sitt
förflutna ...
Så har det varit med mig länge.
Det har ofta förekommit mig, att
jag haft precis samma stämning som
när man sitter på ett järnvägståg, som
står stilla ute på linjen. Man undrar
hvad orsaken kan vara till att det står
stilla och tittar ut för att söka
upptäcka något hinder, men banan synes
klar ända bort i kurvan, som
försvinner i skogen eller bakom en kulle. Så
drar man in hufvudet och föresätter
sig att vänta och ha tålamod. ..
Ungefär så har det varit med mig.
Min hustru var död. Under ett års
tid hade jag knappt talat till någon
människa. Så började jag öfverraska
mig med att småsjunga, när jag var ute
och promenerade i parkerna eller på
kyrkogården. Och när jag gick
hemma om morgname och klädde mig,
fann jag att jag återtagit min gamla
vana att hvissla. Det nästan skrämde
mig först, men snart ryckte jag på
axlame och tänkte:
— Kroppen glammar, men min själ
är full af sorg och högtid. Mitt hjärta
är troget.
Och det var sant.
Väl tillhörde jag under loppet af
några år än den ena än den andra
kvinnan. De fingo taga mig nästan
hvilka som ville utan att jag fäste
synnerlig vikt vid det. Jag skötte mitt
arbete mekaniskt. Jag tog min
semester utan ifver. Jag reste ibland
ensam, ibland i sällskap med någon vän
eller med någon kvinna. En höst då
jag var ute, hände mig det som jag
nu vill berätta.
Jag hade gått ombord på en
lastångare till Spanien, där jag icke förut
varit. Landet lockade mig egentligen
föga. Det stod för min fantasi såsom
någonting en smula cirkusaktigt med
sina tjurfäktningar och sin grannlåt,
sin operamässiga erotik, och jag
trodde, att det måste vara betydligt
mindre intressant än hvad det hade rykte
för hos oss nordbor.
Ångaren jag for med var
hemmahörande i Stavanger, och såväl kaptenen
som besättningen utgjordes af norrmän.
Fartyget hade visserligen icke rätt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
